För ganska många nyårsaftnar sedan firade jag med några vänner på Smålands nation i Lund. Nyårslöftet det året var att aldrig mer sätta min fot på Smålands. Förändring låg i luften och jag ville vidare helt enkelt. Efter middag och fajerwörks åkte vi in till Malmö för att slå runt. På morgonen den första dagen i det nya året vaknade jag, fortfarande iklädd min kostym, på en soffa. Det låg något bekant över alltsammans. Jo, jag var på Smålands nation. Igen.
Palla ödet.
Man kanske skulle säga ett par saker om förväntningarna på det nya året. Men hur gör man det, med tanke på vad som händer i Afrika, det som händer i Gaza? Det kanske känns svårt att börja nånstans, att hitta den där lilla tejpbitskanten. Men det finns mycket att göra. Alla kan påverka i det lilla. Man kan diskutera problemen, skänka pengar, kläder, hjälpa utsatta. Säga nej till det som är fel.
Och så kan man skriva om det. Skrika om det. Skrika ut det!
Nu förtiden avlägger jag inga nyårslöften. Det är sällan man behöver ge någon ett löfte alls. Det ska synas på en att man menar allvar. Och det gör jag när jag säger att jag tror saker kommer ordna sig, om vi fortsätter att vara smarta och varma. Omtänksamma. Det är så lite begärt av en människa.
Kanske låter flummigt, men det är enkel matematik. Alla kan.
Frågar man folk vad julen är, får man så klart många olika svar. Också denne Malmötomte har sin egen variant. I år är han dessutom närvarande under många hundra människors julfirande.
Han meddelar:
- Brukar innebära att jag åker hem till mina föräldrar i Uddevalla och käkar sill och sånt. Min syrra har två barn så dem brukar jag köpa julklappar till, annars kan jag tycka att vuxna får klara av det där själva. Sen brukar vi käka piggsvin av mandelmassa med punsch och choklad och mandlar. Det förknippar jag väldigt mycket med julen.
Finn det något tomten verkligen avskyr med julen?
- Det finns nån slags stress inbyggd i den, men jag har lyckats rationalisera bort ganska många stressmoment. Släkten blir utan men barnen får julklappar, som sagt. Det kan vara lite segt tycker jag, men jag har inga jätteproblem med julen.
- Förr brukade jag vara rent hatisk mot julen, och det hade med mitt jobb att göra. Det var så jävla mycket plötsligt. Kom man till jobbet den 22 december så visste man inte när man skulle få gå hem. Ett oöverskådligt helvete.
Dina julklappar till Malmö?
1 Tinget i sig. Alltså mer verklighet. Så att man kommer bort från de vanliga perceptionerna.
2 Fler hyresrätter. Det är ju uppenbar bostadsbrist i den här stan. Dyra bostadsrätter kommer marknaden lösa, men de kommer inte lösa bostadsbristen.
3 Ett nytt mer exakt språk. En självdefinierad julklapp.
…
Vad önskar du dig själv i julklapp?
Jag drar till med klyschan “fred på jorden”. Och boken Rättegången mot Almqvist av Cecilia Sidenbladh.
Några av er kommer att träffa tomten redan imorgon. Kanske dyker han upp i ert kök, eller så ligger han plötsligt där i väskan eller byxfickan. Men, vem är han?
Sett från rymden liknar Möllan en liten insprängd nebulosa nere på jorden. Allt som skapas här lyser upp gatorna och husen, och ljuden stiger till så sjuka höjder. Man kan bara föreställa sig vad vi är om fem år. Den här stadsdelen kommer fortsätta att slå oss alla med häpnad.
Men inte långt från Möllevången är himlen upplyst av helt andra anledningar. Läs vidare »
Första gången jag upplevde ett jordskalv var 1997. Det här hände i Umbrien, Italien och fyra personer, en präst och tre geologer, ska ha omkommit när de inspekterade eventuella skador i en kyrka. Genom vad som inte bör kallas annat än gudomlig ironi rasade takkupolen ner och krossade dem. Det är rough.
Den här gången sov jag mig igenom skalvet, men fick sedan allting klargjort för mig: En av de som kommenterade fenomenet på sydsvenskan.se upplevde det som att en stor jätte skakat hennes hus. Men då fattar jag precis. Haha.
I kväll spelar Ratatat på Debaser i Malmö. Kanske ses vi där för en James Bonddrink. Ni vet vad jag menar.
Dagens tomte kom till Malmö 2006, via New York. Hon tycker att det bästa med julen är att träffa familjen, och att käka mammas och pappas mat.
– Fast vi har aldrig haft jultomtar. Och det var kanske femton år sedan som vi hade julklappar senast. Det som är dåligt med julen har vi redan tagit bort: Ingen julhets eller släktingar som vi inte vill träffa. Finns det folk som vill konsumera och hetshandla så få de göra det. Julen är helt okej, tycker jag.
Det här blir Malmös julklappar i år:
1 En stor badanläggning! Jag är gammal simmare, och Malmö är väl ett badhus kort nu efter Aq–va–kul.
2. Reserabatt till Köpenhamn för alla Malmöbor, och för Köpenhamnsborna så att de kan komma till Malmö.
3. Ett soppkök, jag gillar dem, tänk the Soup nazi i Seinfeld. Soppa är perfekt för lågkonjunkturen.
Okej, men vad vill tomten själv ha?
– Böcker. Gärna konstböcker av t.ex. ljudkonstnären Janet Cardiff, och av arkitekten Tadao Ando som jobbar mycket med betong. Resor vill jag också ha. Till San Francisco så att jag kan hälsa på mina kompisar igen. Och till min släkt i Malaysia.
Vissa grå dagar, som just idag, utan omvärldens hjälp, eller med allt för mycket av den, hamnar man lätt i det där vegetativa tillståndet, svävandet mellan arbete och lättja, och det är svårt att veta vad som ska hända härnäst. Man läser tidningen, andra tidningar; andras tidningar, och kanske lär sig något. Man fyller upp sitt huvud med världen men man stannar hemma, man kokar kaffe, köper kaffe på något ställe; man ber någon koka en kopp kaffe. Och så dricker man. Och så läser man. Och så tänker man.
Malmö 2008, vad är det? Var är vi? Någonstans mellan Kleopatra och Maud Olofsson? Svårt bara att sätta fingret på exakt var. Noveau arbetslösthet, nouvelle tristesse. Har ni tänkt på att nästan alla stora uppfinningar i princip spelat ut sin roll? Man skulle kunna säga att det är läge för lite nytt blod. Någon borde, förgudsskull, upptäcka lite nya planeter. Någon borde skjuta Kennedy igen, bara för att vi ska få känna vad vi förlorat. Vi lever i historiens fyrverkerifärgade kometsvans. Vi vet bara det vi har sett på tv, fram tills nu. Betrakta detta: televisionen är död.
Dagens lucka: motorvägsmusik. Något till alla er som tar er in till Malmö i helgen för att dansa er hungriga igen.
Nu var det tänkt att jag skulle beklaga mig lite över nobelfesten, men insåg snabbt att det nog mest var kungahusets närvaro som störde mig ändå. Kungen liksom. Så himla 1700. Och det ska alltid pratas om vad de “blåblodiga” har på sig. Smycken, klänningar; sessans “puderrosa” dräkt. Karat hit och karat dit.
Det som förfärar mig mest, av allt, är att den så kallade kungafamiljen (jag har aldrig godkänt den) inte vet när det är dags att gå. Man missar de där sociala koderna.
Annie Dowie är nattklubbschef för Under som har premiär ikväll på båten Prins Bernhard. Annie bor i Malmö sedan fjorton år, men kommer från början från Skottland. Hit kom hon via London ”for love”.
Båten har hämtats från Karlshamn och strippats ordentligt, nu finns inte ens motorn kvar. När jag kommer dit springer ett tjugotal människor eller fler in och ut med vinylsäten till soffor, lyfter in dörrar och målar väggar som i nåt slags extreme boat make over.
Hej Annie Dowie, vad är allt det här? Berätta om den nya klubben.
– I kväll är det premiär här! Ali af Aité är vår grymma DJ, välkänd i Malmö. Vi kommer ha många VIP gäster också, runt 200, och vi har bjudit in 1000 personer så det är fullbokat överallt. På Prins Bernhard har vi två restauranger, de heter Flod och Hav, båda kör julbord och à la carte nu.
Så, berätta om kvällens klubb.
– Det kommer att bli kitchigt men med modern touch, riktigt stiligt. Vi har det grymmaste ljussystemet i Malmö med över 2000 lampor! Vi har med oss finest.se här i kväll också.
– Vi kommer hålla oss på båten i helgen, det är den nya familjen i Malmö.
Vart går du annars i Malmö?
– Jag äter brunch på Hilton, den är bäst i stan. Annars äter jag ofta på Lemongrass, en av mina favoritrestauranger. Och Brogatan så klart!
Säg något som gör Malmö till just Malmö.
– Turning torso. Och Babel.
Vart går du om du vill vara för dig själv?
– Då åker jag till Stockholm.
När statsministern är i Malmö och snackar skånska gäng med länskriminalen är jag i Stockholm och hänger med mitt. Har inte varit här sen i somras, och det är både lätt och tungt att se mina gamla kvarter igen: Mariatorget, Fridhemsplan, så mycket som hände där, så mycket som sagts och gjorts här. Zinken, Honx, Götgatan, Fruängen. Det här är min stad också, även om jag inte bor här nu. Jag har kämpat för den här staden, i den här staden.
Fick se en av mina finaste vänner gifta sig häromdagen, eller; inte så många av oss var på själva vigseln, men festen efteråt. I morgon blir det uppläsning på Kulturhuset. Brukar komma ganska mycket folk men jag har gjort mig av med våndan och ser fram emot det nu. Frågan är när Malmö ska ta sina författare på allvar?
Enligt Reinfeldt är lösningen på gängkrigen att man tar ifrån dem deras guldarmband. Enligt samma logik är lösningen på klassfrågan att ge statsministern en tupé.
Men åh, man blir nästan lite förtjust när man läser senaste numret av Icakuriren och upptäcker att kulturkvoten numera fylls med råge. Inte bara maffiamuckaren Roberto Saviano är med, utan också den numera så folkkäre Bruno K Öijer.
Vad har Icakuriren blivit för tidning? Finns det anledning till panik? Läs vidare »
