Veckan som gick kändes lång och bred, som en aveny kantad av fester och klubbar och bråk och beats. Kanske Bobby Digitals (RZA) Domestic Violence blir det mest passande ljudspåret den här helgen: nätterna har liksom darrat i något slags hård superattityd, argt eller ovisst som getingar precis innan sommaren upphör.

Läs vidare »

Varje gång jag besöker Simpans café möts jag märkligt nog av just den musik som jag själv för tillfället lyssnar extra mycket på, eller håller väldigt nära hjärtat: i julas var det Townes Van Zandt, i våras ODB/Wu tang, i juli: Dylan och nu senast Melanie Safka. Det här borde inte kunna hända, men gör det. Varje gång. Babe rainbow tårade mina ögon så att jag blev tvungen att lämna min plats i kön och ge mig av efter ett annat, kanske inte lika gott, kaffe.

Men vafan:

Oh It must be hard lookin’ up at the sun
When you know in your heart
You might never be warm
Oh I know it’s hard lookin’ up at the sun
When you know deep inside
You might never be warm

Jag skulle bara ha lite kaffe. Inte få hjärtat krossat.

Fast jag älskar ju plötsliga, oväntade gerillaattacker på mina känslor, jag gillar att bli överraskad just så här och jag kommer snart tillbaka för nytt kaffe. Lovar. Nästa gång kommer de att spela Minilogue. Ska vi slå vad?

Varför är jag en sån sucker för zombiefilmer? Vad är det som gör den här omöjliga genren så förbannat spännande? Det är ju bara på låtsas. Dessutom är det en kategori som med George A. Romeros sextiotalsfilmer började med bokstaven B.

Men det har hänt saker sedan dess.
Läs vidare »

När jag förra året drev en liten bokhandel på Fridhemsplan i Stockholm brukade jag och min kumpan Mackan varje dag välja ut en person som vi genom Wikipedias generösa dokumentation skulle lära oss mer om.

Största besvikelsen var kanske Chevy Chase, han sjönk så att säga i våra ögon efter att tidigare ha verkat vara en riktigt trevlig kille. Några som å andra sidan klarade sig utmärkt var Townes Van Zandt och Anckarström. De hade något, ett uppdrag, ett kall. Chevy gav bara intrycket av att vilja high fiva George Washingtons gröna hand.

Läs vidare »

Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Morgonens hundpromenad bjöd på en tråkig syn: såkallade klottersanerare i färd med att tvätta bort något de (eller fastighetsägarna eller myndigheterna för den delen) inte förstår sig på. Graffiti handlar om oundvikliga sociala uttryck som samtidigt är livsviktiga för en stad och där varje tag eller målning är som en blomma i ett fönster.

Skitsamma om den är vissen, det är likväl en blomma.

Läs vidare »

Fångade Atmosphere och Brother Ali i mobilen på Mölleplatsen igår kväll. Asfin spelning, grym publik!

Foto: Claudio Bresciani

Kikki Danielsson ställer in spelningen på Malmöfestivalen ikväll, eftersom hon ska ha tappat rösten. Kapellmästaren Kjell Roos säger att “ Sommaren är lite klurig när det gäller air condition, på flyg och bussar. In och ut i regnväder och solsken. Man är ju känslig. “

Men Kikki. Vi har ju talat om det här. Säger man att man ska komma, så kommer man.

Som tidigare rapporterat spelar alltså Soko på Malmöfestivalen ikväll (Manegen, 20:25).
Blir nog väldigt fint. Ses där!

Då och då blir man informerad om saker som det inte var meningen att man skulle känna till. Hur ser statistiken ut, får ni ofta folks roliga felskickade mess? Svarar ni på dem, eller låter ni den tilltänkta mottagaren förbli ovetande? Detta kom i morse. Avsändaren okänd.

Medan polisen skjuter barbröstade knivmän på Möllan och sommaren ser ut att fullkomligt ge vika och neka oss “allt det där den aldrig ger oss”, försöker mänskligheten förstå sig på planeten Saturnus. Det är på något sätt fint att veta att det stora sker parallellt med det lilla. Och ibland räcker det faktiskt med bara lite, som att se Mina sjunga Tintarella di Luna, om och om igen. Jag tröttnar aldrig. Kolla killen med saxen till höger.