Av alla böcker jag läst var det i Kerouacs Dr Sax som det vackra språket slog mig hårdast, och som påminde mig mest om Malmö; Möllan i skymningen, skitig som en lördagsnatt av dystopiska fyllor med vinylskärsår över kinder och handleder, som fick oss att lysa som utsluppet neon; bubblor av svärord och dialektala förolämpningar steg upp mot himlen och strök i grova sjok över hustaken, barerna. Men allting sögs omedelbart tillbaka i boksidornas feta bläck. Allt detta försiggick i kulisserna, bakom klubbarna och gatuköken, i Folkets park och fortsatte i taxibilar, som stinkande kometer uppe i hundratretti, ut till mindre upplysta hålor och diken för långfrukost och svalka från natten, drömmarna.

Det slår mig, långt senare, att det här är bokstoff, det här är fysisk litteratur i det ögonblick den verkligen skrivs. Allt annat är plagiat, återgivning, implantat och efterliknelser. Det handlar alltså varken om Dr Sax eller Dean Moriarty, utan om textkroppen i sig, uttalet, den hårda skandinaviska kreol som talas i Malmö, fast den inte heter så. Vi borde hitta ett nytt namn, en ny grammatisk konstruktion till språket som vi talar, vi vackra oäkta, vi fina blandade.