Varför är jag en sån sucker för zombiefilmer? Vad är det som gör den här omöjliga genren så förbannat spännande? Det är ju bara på låtsas. Dessutom är det en kategori som med George A. Romeros sextiotalsfilmer började med bokstaven B.

Men det har hänt saker sedan dess.

Såg precis om Trainspottingregissören Danny Boyles 28 dagar senare, den snyggaste zombiefilmen ever, med ett i gryningen exploderande London och sen tystnaden hos en övergiven metropol, spökstaden i sin fulländning kanske. Livet som vi känner det är över. Bara några få överlever, ensamma i det stora.

Så vad gör man, börjar om? Skaffar mat? Letar upp en snabb bil? Will Smith pratade med skyltdockor i I Am Legend. Kollade på alla filmer i videobutiken.

Hur mycket jag än har försökt undvika tanken så lockas jag av den (post)apokalyptiska känslan och estetiken. Den är liksom oerhörd. Det är både tilltalande och skitäckligt på samma gång. Och jag vet att jag förr eller senare kommer att vilja skriva något åt det här hållet. Ett manus, en roman. Vad som. Frågan är bara hur man tar sig an det, och var allting börjar. Möllan kanske? Köpenhamn? Det visar sig.

Vill man uppleva lightversionen är det bara att ge sig ut, ha en riktigt tung kväll och sen inte gå hem förrän i gryningen. Staden blir aldrig vackrare än då, utan bilar, oljud och vardagskaos. Ingen annan är ute, alla sover, drömmer, tar sig in i varandras drömmar och ut igen och det går duvor på torgen, fiskmåsarna flyger över taken och solen rör sig långsamt upp över det tomma. Och staden är för en liten stund ens egen.

Den där känslan sitter i i kanske fem-tio minuter. Inte mer. Skyndar ni er kan ni fortfarande få det. Sommaren är inte död riktigt än.

Eller?