När jag var ungefär femton år började jag, efter att dumt nog ha läst Strindbergs Inferno, att skriva. Under ganska lång tid hade jag sen ingen aning om vad jag höll på med, det fanns liksom varken berättelse eller språk: allt kom ut som lösryckta känslor, små frön till det stora jag inte förstod.

I mitt liv, sedan dess, har nästan allting skett med anknytning till denna dag, till denna händelse: min första bok. Den har precis kommit från tryckeriet och är kanske den finaste lilla bok jag någonsin sett, till hälften bomb, till hälften blomma. Jag kan nog inte säga så mycket mer om det, förutom att det är nu det börjar.

Tanken var att jag skulle ge The Hamsterwheel på Malmö konsthall en chans innan utställningen upphör men eftersom mitt sällskap, en seven elevensk takeawaylatte, inte var välkommet får det vänta. Vem vet, kanske hade det varit briljant.

Istället: konsthallens bokhandel, Ola Billgrens Måleriets liv och död (60 kr) väcker mitt absoluta intresse. Malmös stolthet, och kanske Sveriges främste konstnär ever, har gång på gång ödelagt min uppfattning om vad som är möjligt eller inte möjligt att åstadkomma inom måleriet eller egentligen inom vilken skapande genre som helst. Hårdast av alla hans målningar drabbar mig Interior, som i ett slags Antonioniskt temps mort ger utrymme åt ögonblicket utanför manus (eller tavlan eller vadsom); poängen är att det finns ett värde också mellan t.ex. scenerna som till och med kan vara större än verket i sig. Det är enkelt och jävligt mänskligt.

Så, lämna kaffet hemma och besök konsthallen, eller drick det i bokhandeln tillsammans med Billgren eller någon annan fin ikon.

Och remember kids: det är Ola Billgren han heter, ingenting annat.

Har precis plågat mig igenom ett par minuter av OS-invigningen på tv, och ställer mig frågan om det verkligen är läge att springa runt i nationaldräkt, garva och vifta med flaggor som om allt var frid och fröjd, som att det inte just nu rasar några av de värsta krigen den här jordiska populationen någonsin skådat? Jag tappar andan. Där sitter t.ex Frankrikes president Nicolas Sarkozy, mätt och belåten antar jag, och ler falskt mot kameran.

“Eh, salut…”

Läs vidare »

Donera organ
Gå i fängelse
Byta namn
Byta frisör

Eller kolla på den här:

Av alla böcker jag läst var det i Kerouacs Dr Sax som det vackra språket slog mig hårdast, och som påminde mig mest om Malmö; Möllan i skymningen, skitig som en lördagsnatt av dystopiska fyllor med vinylskärsår över kinder och handleder, som fick oss att lysa som utsluppet neon; bubblor av svärord och dialektala förolämpningar steg upp mot himlen och strök i grova sjok över hustaken, barerna. Men allting sögs omedelbart tillbaka i boksidornas feta bläck. Allt detta försiggick i kulisserna, bakom klubbarna och gatuköken, i Folkets park och fortsatte i taxibilar, som stinkande kometer uppe i hundratretti, ut till mindre upplysta hålor och diken för långfrukost och svalka från natten, drömmarna.

Det slår mig, långt senare, att det här är bokstoff, det här är fysisk litteratur i det ögonblick den verkligen skrivs. Allt annat är plagiat, återgivning, implantat och efterliknelser. Det handlar alltså varken om Dr Sax eller Dean Moriarty, utan om textkroppen i sig, uttalet, den hårda skandinaviska kreol som talas i Malmö, fast den inte heter så. Vi borde hitta ett nytt namn, en ny grammatisk konstruktion till språket som vi talar, vi vackra oäkta, vi fina blandade.

Man kan tycka att en granne som spelar alltför hög musik skulle vara ett problem. Alltså riktigt hög musik. Länge. Jag har en sån granne, men det är fan inget problem. Pratade precis med en utomsocknes vän i telefon som undrade på vilken festival jag befann mig, men jag förklarade nöjt att “Kolla, det är någon som skaffat lite nya låtar och inte kan hålla sig! Gött!”. Och nu delar han eller hon med sig till oss andra. Funderar på att sätta upp en lapp nere på gården, fast en fin lapp:

“Till dig som spelar så hög tech, jag gillar det!”.

Det finns säkert många som avskyr fenomenet, eller musikstilen, och kanske hade jag varit mindre förtjust om man spelat något som var mindre beatsmart, men det här är bra grejer, det gör gården levande och jag blir hela tiden uppdaterad: det görs fortfarande bra dansmusik. Fast du, hej dj, om du läser det här, kan du inte ge mig din playlist?

Att återvända till Malmö och Möllan, efter tre år i Stockholm och just som Möllevångsfestivalen äger rum, är som att hamna mitt i inspelningen av videon till Dylans Subterranean homesick blues, där staden slår ut i nåt slags underlig blom och de gamla arbetarkvarteren kokar upp fint under solen, till ljudnystan av sång, beats och klapp! som når en från flera håll samtidigt. Bland utburna soffor och schäslonger, under kaktusar och fikonträd känner jag mig hemma på riktigt och jag vill inte vara någon annanstans.

På gott och ont är festivalen ingen vardagsföreteelse, men det förekommer inslag som bara kan vara vardag i den här staden, och det gör Malmö så mycket större än det ser ut på papperet. Det som saknades i huvudstaden var känslan av att någon tog tag i saker, skapade sina egna sammanhang, att folk helt enkelt gjorde staden till sin egen.

Festivalen är ett exempel på hur det borde göras, men det finns många fler, (klubbar, caféer, barer, butiker etc) och i egenskap av återvändare ser jag plötsligt skillnaden och den får mig att rodna ödmjukt; det här fanns inte när jag lämnade Malmö. Det togs inte lika stor ansats. Om tio, tjugo, trettio år kommer folk önska att dom varit här, nu.

Hur som helst: allt är inte riktigt som det ska, ens här. På Möllan finns det i fortfarande omotiverat få bankomater, man kan bara spekulera i varför, och vad är grejen med att jag har så svårt att hitta en enda bra pizzeria? Vissa söndagar i slowmotion vill man inte ha något annat.

Det står fortfarande flyttkartonger i hallen, jag och hunden försöker lära oss den bästa promenaden, gärna på avstånd från kamphundar och plötslig automatvapeneld. Men Malmö, du har Sveriges högst slående hjärta och jag älskar det.