Som avrundning på Dylansommarn hade jag tänkt skaffa mig en riktig Dylanfrilla. Kanske det dummaste jag har gjort på länge. Så här i efterhand roar det mig, min fåfänga når nya höjder och jag kan bara skratta åt det. Och bjuda på det:

Häromdagen tog jag alltså med mig en bild på Dylan från typ 1967 och gav den till Frisören på Salongen. Hon visste inte vem han var, men jag tänkte att det är väl ok, hon har andra preferenser, hon gillar annan musik men hon arbetar trots allt med det här och kan jobba utifrån bilden. Så jag överlämnar mig i hennes våld och sluter ögonen.

Kom igen nu, Bob, vi fixar det här. Du och jag.

Inom loppet av några minuter har min sedan evigheter sparade lugg, mitt charmvapen, och resten av det lockiga svallet förvanskats till en hysterisk sportjournalistfrisyr.

Det är du och jag nu, Peter Jihde…

Visst kan jag gå tillbaka och be frisören ställa saker till rätta igen, men jag tycker nästan att jag förtjänar det här, jag får skylla mig själv. För det finns bara en Bob.

It ain’t me babe.