I somras, under WALTIC (Writers and literary translators international congress) i Sthlm, hade jag blivit ombedd av, värsta titeln; italienska författarförbundets direktör för utländsk litteratur, att skynda mig dit för ett snabbt möte.

Det som brann i mitt huvud då var en eventuell utgivning i Italien, och det var föralldel vad det korta mötet (en kvart på sin höjd) till viss del handlade om. Men på vägen dit, precis vid Norra Bantorget, spottade jag ut min snus precis framför en rullstol tillhörande (och innehållande) Tomas Tranströmer och hans orakelhustru.

Varje gång jag har sett en vithårig rullstolsbunden man, framskjuten över gatorna av en dam, har jag förlett mig själv och tänkt “nu kommer Tranströmer!” men det övergår ofta till ett “det borde ha varit Tranströmer!”. Och den här gången var det som sagt han: ikonen, Sveriges TS Eliot; en fd arbetsmarknadspsykolog och en folkets man, läst som få svenskar över hela världen.

Någon talar om för mig att han har börjat skriva igen, kanske till och med tala? Läsa? Varje gång jag har sett honom har jag blivit lika förvånad över att han finns där, att han lever, och tänkt för mig själv att du är tvåhundra år, Tomas, du är en ek, ett ekträd, Tomas, men vad händer nu? Ska din fru skriva dina dikter, ska någon annan flytta pennan i din hand? Man säger att hustrun känner honom bättre än någon annan, det är kanske sant, men sen? Vart går gränsen? När blir hans poesi hennes, istället?

…

Själv skriver jag mer och mer. Tror jag är skyldig Dyngan ett tack. För att jag sätter mig ner och rör upp mer text än någonsin.

Idag vill jag skriva nåt om helgens demonstrationer, om vad rödfärg innehåller för kemiska substanser, men orkar inte bli politisk, inte ens för vågskålens skull.

Jag har under ett par dagar, i en antydan till feber, gjort om mitt hem inifrån och ut, tömt mina fickor, men det är svårt att få det precis som man tänker sig. Vad är ett hem, liksom? Känns ibland som att hem är skorna man bär, eller: hem är där något stort och fint händer. Något som golven och väggarna har sett.

Oavsett vilket så känner jag mig hemma nu. Det är helt, rent, jag går över de här golven, lutar mig mot de här väggarna; jag skriver mina texter i köket, dricker mitt kaffe och precis här får mitt språk sin nya dialekt.