Förr gick det att hitta oframkallade fotorullar i diverse italienska second handbutiker. Fem kronor, plus framkallning, för 24 eller 36 glimtar av någon annans liv, och man kunde hoppas på att bli överraskad. Jag köpte aldrig någon rulle eftersom jag starkt misstänkte att resultatet skulle bli en orgie i vardagstristess. Barnkalas, semesterbilder och amatörmässiga snapshots. Men ibland är det just de här ögonblicken som är bäst, sjukast eller roligast.
Det här gäller inte bara foton, utan egentligen allt som folk har för avsikt att behålla som privat, men som av någon anledning sluppit ut i ljuset. Lappar, brev, inköpslistor, allt som tar oss in i en främlings vardag kan bli intressant. Ännu bättre är det om personen som skrivit och sen tappat den där lappen inte riktigt har alla hästarna i stallet.
Amerikanska Found Magazine har i sju år förmedlat just sådana märkliga, sorgliga, farliga, löjliga och oförskämt roliga fynd på sin hemsida, i bokform och on the road. I kväll kommer grundaren Davy Rothbarts och hans gäng till Malmö och På besök med sin By the time i get to Europe-tour, och om jag var du skulle jag lätt tillbringa min onsdagskväll där.
Det finns en svensk version av fenomenet, Société des Admirateurs, som Andreas Wagner och Emma Ahnlund från Malmö står bakom. Nu är sidan visserligen inte helt à jour men jag pratar lite med Andreas om det som tappas och hittas.
Vilken är din historia med Found Magazine?
– Tror jag läste om den i Tidningen Sex första gången, och sen beställde jag ett nummer. Det innehöll bland annat en lapp som någon hade satt fast under vindrutetorkaren på Davy Rothbarts bil där det står: “Mario, I fucking hate you, you said you had to work then whys you car HERE at HER place?? You’re a fucking LIAR. I hate you I fucking hate you. Amber. PS Page me later”. Den är fantastisk. Läs vidare »
Helgens virrvarr av löv och folk gav mig ganska mycket att vara tacksam för under bakisfrukostarna. Serietecknarbattlet i fredags sågs av en hel hord möllanister (och andra), och det gjorde mig på gott humör att se hur bra det fungerade att kombinera mörkerklubb med något så kreativt.
Fett fint att komma över en för mig helt okänd film med Dylan i en av huvudrollerna; Masked and Anonymous, som kommer rulla på den Uppgrenska biografen i helgen.
Idag har jag annars med nöd och näppe undkommit att bli uppäten av en schäfer, det gick så långt att ägaren släpades efter i kopplet och skrek Kurva! till hunden. Eller mig.
Min regnmedicin idag blir att se på Alltings yta. Om mindre än en timme. Ehm. Bråttom.
Förresten, på tal om Bobby, märker ni att han är ensam på scen om att se någorlunda modern ut? Snyggingen.. Sjukt att videon har setts 4241666 gånger. Man är verkligen bara en i mängden ibland.
Var på en författarläsning häromdagen med Malmös egen Fredrik Ekelund. Han kommer ut med en ny bok, M/S Tiden, idag fredag, och det var ur den han delvis läste. I publiken satt en energisk, rund äldre man, uppenbarligen överskolad, sönderläst kanske, akademiskt orerande om ordet knullas etymologiska härkomst; “tyskans ficken och bumsen, engelskans fuck, från lågtyskan hmm… via Danmark och..”.
Tanterna runt omkring oss skruvade på sig obekvämt, några stönade tungt, förmodligen föraktfullt, någon av svunna tiders lättja. Äh, jag ska inte överdriva, men det var ett roligt avbrott och sådär lagom genant att man önskade att någon hade filmat denna lilla enmansshow i publiken.
Efter allting gick jag hem i ett lilasvart Malmö, med blicken upp mot hyreshusens oranget läckande köksfönster och Nina Simone i lurarna, “Isn’t It A Pity”. Fast det var ganska fint, och jag önskade att vägen hem var lite längre.
Hösten håller mig varm. Fastän det är mörkt och kanske regnar finns det så många saker här i stan som hindrar mig från att frysa. Okej, även om några av oss som var på Inkonst i lördags undrade vad grejen var med a) folks klädsel (Ohio 1993?), b) folks aggressioner (tjafs i kön, av folk i kläder från Ohio 1993?) och sen c) att barerna stänger vid omyndigförklarande 01, så var lördagen bliss. Fint att se lite ambition på scen, Minilogue har maskinen, och dom har hjärtat. Läs vidare »
Efter årets längsta sovmorgon, höstpromenad och eftermiddagsfrukost börjar jag bli mig själv igen. Fredagskvällen bjöd på rödvinsmingel i ett mysigt ekologiskt växthus i Slottsparken med produktionsbolaget Good World och efter ett visst velande mellan Tempo och Metro blev det sjukt beatigt på Babel.
I kväll försöker jag hantera känslan av att mitt liv är som en bokhylla med alltför många olästa böcker i. Ni vet, när det finns så mycket som man skulle vilja, eller behöver, göra för att känna sig riktigt nöjd. Stora och små projekt gör sig hörda men jag trycker på min kreativa snoozeknapp och ber om en liten stunds lugn till. Måste bara… lite till.. Läs vidare »
Det finns ett par band som gör bra motorvägsmusik. Alltså soundtrack för längre resor i högre hastigheter, gärna nattetid mellan europeiska städer, och från vardag till dröm eller tvärtom. Ett band som har lyckats ganska bra med det är M83, som Debaser klokt nog hade bokat i torsdags.
M83 låter som filmmusik, utan att det nödvändigtvis finns någon film som musiken kan förstärka. Det är smart. Man hamnar mitt i sin egen film istället. Det här fick bli min systers födelsedagspresent i år (Okej hon fick en blomma också. Faktiskt.)
I morgon delas nobelpriset i litteratur ut igen. Känns som det inte var så länge sen sist, typ i förrgår. Horace kommer komma ut genom den där dörren och på tjugonio olika språk säga det han alltid säger, och se som mest nöjd ut när gör det på ryska.
