(Foto: Scanpix)

I morgon delas nobelpriset i litteratur ut igen. Känns som det inte var så länge sen sist, typ i förrgår. Horace kommer komma ut genom den där dörren och på tjugonio olika språk säga det han alltid säger, och se som mest nöjd ut när gör det på ryska.

Шведская академия…

Jag vet egentligen alldeles för lite om världslitteraturen, eller om vad som rör sig i Horace huvud, för att kunna få till en gissning. Jag gissade aldrig på Grass, aldrig på Lessing, inte på Coetzee heller. Men det är å andra sidan okej. Det var ju inte heller så att jag gissade fel. Jag gissade helt enkelt inte alls. Jag är inte superintresserad.

Att läsa nobelprisvinnarböcker är lite som att höra sin favoritlåt, alltså den där man trodde man hade helt för sig själv (och älskade den lite mer just därför), på radio. Och fatta att alla andra också gillar den. Och sen ändå fortsätta lyssna på den. Men ni fattar. Det går inte.

Blir Mircea Cărtărescu akademiens val så får jag alltså problem. Jag gillar Cărtărescu. Blir det Dylan, ja då är det kört.

Kanske är det som min vän sa: “Det är ändå bara någon sladdrig gammal gubbe som krystat fram nåt tvivelaktigt för att ge pöbeln ett intellektuellt alibi och typ ‘nej men hoppsan, här sitter jag på bussen till Staffanstorp och myser med en nobelpocket.”

Eller så borde Magnus Betnér ta det här istället. Han skulle kunna göra sin barnröst och gå loss på anhängarna av Astrid Lindgrens förlorade nobelpris. “Varför får aldrig Astrid Liiindgreen nobelpriset i litteratuuur? Jo, för att hon skrev om små trätäljande småländska dampungar och skitjobbiga rödhåriga tjejer som ingen pallar leka med för hon ska jämt vara bäst på allt och bära hästar när Tommy och Annika knappt orkar lyfta kakburken på raka armar. Hur kul är det?!”

Ja, okej. Så. Jag lugnar mig lite här. Priset fyller många funktioner, inte minst för att det ändå sprider begåvad litteratur och för att Svenska akademien lyckas skapa debatter, fantasifulla spekulationer och glädje och ilska och allting annat som är bra för skrivande och läsande världen över.

Blir det Tomas Tranströmer så har vi ju talat om honom tidigare.

Och trots Horace uttalande om den amerikanska litteraturens litenhet vågar DNs Jonas Thente sig på att föreslå att årets vinnare blir “något amerikanskt postmodernt”.

Eller är det ett tips man ska ta på allvar just därför?

Han nämner Pynchon och DeLillo som två kandidater. Detta skrämmer mig lite eftersom jag själv har introducerat en sådan amerikansk postmodernist på svenska, Gilbert Sorrentino, och hinner föreställa mig vad det skulle innebära om han, postumt, skulle råka ta hem priset. Vilket han inte kommer göra. Men ändå. Vad skulle man svara på frågorna om hur det känns att ha gett ut en nobelprisvinnare?

Han är död, skulle jag svara, låt mannen vila i frid.