I kväll försöker jag hantera känslan av att mitt liv är som en bokhylla med alltför många olästa böcker i. Ni vet, när det finns så mycket som man skulle vilja, eller behöver, göra för att känna sig riktigt nöjd. Stora och små projekt gör sig hörda men jag trycker på min kreativa snoozeknapp och ber om en liten stunds lugn till. Måste bara… lite till.. 

Men det är kanske så det ska vara, bara man gör en ny, bra sak i taget?

Jag vill göra film. En ny bok. Åka på semester någonstans där man slipper bli turist. Men kanske borde jag börja i den egna, faktiska bokhyllan: Jean Cocteaus Thomas L’imposteur vill bli läst. Precis som Henry Millers Black Spring, tillägnad Anaïs Nin. Förstår inte hur ett exemplar från 1958 har hamnat hos mig, jag har aldrig varit någon boksnobb. Böcker ska läsas och slängas, eller lånas ut eller glömmas på en bänk bredvid urbana rev av gulnade höstlöv och promenerande lycksaliga ovetande, på väg till eller ifrån sina öden.

Ett annat hårt gulnat löv, i min bokhylla, är Gabriel García Márquez In evil hour, med en knappt läsbar stämpel från en liten boklåda i Salvador. Ännu en bok som hittat till mig, snarare än tvärtom. Borde ta med den till Folkets park någon gång om jag bara hade tid. Sitta en stund. Det är fortfarande så jävla skönt väder ute. Varför tar man sig inte tiden? Pariserhjulet har slutat snurra, men jag vill upp i det och se ut över staden. Kan man tjuvkoppla ett pariserhjul?

Efter mitt första boksläpp i fredags känns det ändå som att saker börjar röra på sig. Hade den bästa helgen på länge, där varje minut var fin och varje ord fick plats. Och kanske just för att jag upptäckte det som jag ännu inte hade läst.