Förr gick det att hitta oframkallade fotorullar i diverse italienska second handbutiker. Fem kronor, plus framkallning, för 24 eller 36 glimtar av någon annans liv, och man kunde hoppas på att bli överraskad. Jag köpte aldrig någon rulle eftersom jag starkt misstänkte att resultatet skulle bli en orgie i vardagstristess. Barnkalas, semesterbilder och amatörmässiga snapshots. Men ibland är det just de här ögonblicken som är bäst, sjukast eller roligast.

Det här gäller inte bara foton, utan egentligen allt som folk har för avsikt att behålla som privat, men som av någon anledning sluppit ut i ljuset. Lappar, brev, inköpslistor, allt som tar oss in i en främlings vardag kan bli intressant. Ännu bättre är det om personen som skrivit och sen tappat den där lappen inte riktigt har alla hästarna i stallet.

Amerikanska Found Magazine har i sju år förmedlat just sådana märkliga, sorgliga, farliga, löjliga och oförskämt roliga fynd på sin hemsida, i bokform och on the road. I kväll kommer grundaren Davy Rothbarts och hans gäng till Malmö och På besök med sin By the time i get to Europe-tour, och om jag var du skulle jag lätt tillbringa min onsdagskväll där.

Det finns en svensk version av fenomenet, Société des Admirateurs, som Andreas Wagner och Emma Ahnlund från Malmö står bakom. Nu är sidan visserligen inte helt à jour men jag pratar lite med Andreas om det som tappas och hittas.

Vilken är din historia med Found Magazine?
– Tror jag läste om den i Tidningen Sex första gången, och sen beställde jag ett nummer. Det innehöll bland annat en lapp som någon hade satt fast under vindrutetorkaren på Davy Rothbarts bil där det står: “Mario, I fucking hate you, you said you had to work then whys you car HERE at HER place?? You’re a fucking LIAR. I hate you I fucking hate you. Amber. PS Page me later”. Den är fantastisk.

Hur gick det till när ni startade en egen sida med svenskt hittegods? 
– Min kompis Emma hittade ett kuvert på Tempo som innehöll en jobbansökan från en kille som hette Oscar som ville bli bartender där. Där låg ett personligt brev och CV och kursintyg i cocktailteori och brännvinslära. Vi började fantisera om vem han var och sen bestämde vi oss för att lägga ut den på nätet och fortsätta med att samla lappar. När man väl börjar titta på marken så hittar man lappar överallt. Efter ett tag började folk att skicka in upphittade lappar till oss också.
Nu har vi inte lagt upp några nya lappar på något år i och för sig, men vi kanske kommer igång igen någon gång…

Vad är charmen med “det upphittade”?
– En upphittad lapp blir ett titthål in i någons liv. Ibland är den sjukt rolig, ibland vacker och ibland obehaglig. Och en del av tjusningen är att man aldrig kommer att få veta något mer om den som skrev den än det som faktiskt står där. Man kan bara spekulera. Man känner sig lite som en detektiv när man läser en sjysst lapp som man just hittat och försöker gissa sig till vilken historia som döljer sig bakom den.

Ska du gå på Found Magazines gig ikväll?
– Ja, det måste jag ju. Jag gillar lappar.

- - -

Dyngans bästa upphittade:
>> Sökes: Kille i prinsessklänning
>> Fylleskylten vid Simpan
>> “Nu blir det till att VISKA” (från det här inlägget)
>> “Can I have a big felafel?” (från det här lilla inlägget)