Jag är ingen kyrkans man, men när jag besökte en katolsk mässa i Terni någon timme utanför Rom hade jag lite svårt att hänga med. Kunde ju inte riktig veta när man skulle stå eller sitta, sjunga med eller svara i kör. Inte för att jag hade sjungit med, eller svarat något i kör, men ändå.

Igår följde jag Gustavs tips och besökte Inkonst och Hakawati, ett filosofisamtal med Fuad Rifka, en gammal vän till nobelpristippade poesiikonen Adonis, och det kändes rätt bra. En hektisk dag skulle få sitt lugn.

45 minuter senare var jag tvungen att gå därifrån. Mitt i allt. Tog mig generad ut från lokalen och försökte undvika undrande blickar.

Samtalet var på arabiska.

Inledningsvis väntade jag mig en översättning, eller några kommentarer på svenska. Efter tio femton minuter började jag ana att det nog inte skulle hända. Nu satt jag visserligen rätt bekvämt och kände mig avslappnad och tänkte att okej, jag ska lyssna på språket, jag ska lära mig melodin. Det får bli ett slags meditation.

Jag är en idiot.

Det kändes helt fel, som en diss mot Rifka, en diss mot den övriga, förvisso fåtaliga, publiken. Jag kunde varken le medhållande eller ens se förvånad ut. Och när han började läsa ur sin bok skiftade språket, det blev utdraget, fick en helt ny ton, och jag kände mig om möjligt ännu dummare.

Jag snappade upp ett par namn, Ezra Pound, en man med märkliga åsikter, och TS Eliot. Kanske växlade samtalet över till svenska sen, det kanske kom en sammanfattning när jag hade gått, men efter trekvart kunde jag inte längre stå för min egen närvaro.

Jag gick ut i höstmörkret och skämdes. Men jag var också lite nöjd över att inte riktigt veta vad jag precis hade varit med om.