Okej jag är fortfarande lite boknördig. Satt och googlade efter snygga nobelpristagare i litteratur innan. Det är inte det lättaste. Många västerländska gubbar med vitt yvigt skägg och monokel, som bekant, men det finns några exotiska undantag. Dom ser ni lite längre ner på sidan.
Hänger ute vid kusten efter att ha hjälpt pappa att ta upp båten för säsongen. Det låter så himla borgerligt; “ta upp båten”, men den är liten, delvis av plast och har en asliten motor. För bad och guppande tidningsläsning liksom.
Det hann bli mörkt innan vi kom hem igen, men jag såg Malmö börja skimra på håll och Köpenhamn blänkte till ibland och lastfartygen sken upp därute. Vem var det nu som besökte Malmö och hatade det, var det inte William Burroughs?
När jag förra året drev en liten bokhandel på Fridhemsplan i Stockholm brukade jag och min kumpan Mackan varje dag välja ut en person som vi genom Wikipedias generösa dokumentation skulle lära oss mer om.
Största besvikelsen var kanske Chevy Chase, han sjönk så att säga i våra ögon efter att tidigare ha verkat vara en riktigt trevlig kille. Några som å andra sidan klarade sig utmärkt var Townes Van Zandt och Anckarström. De hade något, ett uppdrag, ett kall. Chevy gav bara intrycket av att vilja high fiva George Washingtons gröna hand.
Medan polisen skjuter barbröstade knivmän på Möllan och sommaren ser ut att fullkomligt ge vika och neka oss “allt det där den aldrig ger oss”, försöker mänskligheten förstå sig på planeten Saturnus. Det är på något sätt fint att veta att det stora sker parallellt med det lilla. Och ibland räcker det faktiskt med bara lite, som att se Mina sjunga Tintarella di Luna, om och om igen. Jag tröttnar aldrig. Kolla killen med saxen till höger.
