På onsdag öppnar Stanza på Inkonst upp hösten med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten och Danielle de Piocciotto i en remake av Sebastian Brants The Ship of Fools med, enligt arrangören, “intrikata projektioner, recitering och ljud i form av djupa basgångar, skrapande metall, melankoliska cittror, våldsamma gitarriff, bisarra ljudupptagningar, elektroniska break-beats och sedan länge glömda tangomelodier vävs samman med Hackes imponerande sång.”

Redan dagen efter blir det finlandssvenskt: Catharina Gripenberg, Heidi von Wright, Matilda Södergran, Thomas Brunell, Oscar Rossi och Stella Parland samt Nicolai Dunger som tolkar Edith Södergrans dikter. Också på Inkonst. Men var är Stefan Hammarén?

PS Hade Stanza hållit till på Scandic Kramer i Malmö istället så hade det nog hetat George Costanza. Hähähä.

Jag klarade av min svältperiod i Stockholm ganska mycket tack vare Agneta Pleijel och hennes man, journalisten Maciej Zaremba. Första gången Maciej såg mig skrattade han mycket och länge. Tyckte jag såg ut som en Venetiansk poet. Kanske jag gjorde.

Innan dess hade jag hunnit läsa ett par böcker av Agneta, lärt mig uppskatta henne och placerat hennes litteratur högt upp som fan på min lista. Romanerna, dikterna och dramatiken. Hon är kanske den smartaste kvinnan jag vet, och hennes hjärta är kanske det största på Söder.

Men hon har också ett förflutet i Skåne. Jag ville veta mer om det och såhär svarade hon när jag ringde upp henne idag.

Läs vidare »

Guilty.

Kultiga pocketförlaget Penguin har startat en dejtingtjänst. Det hela går ut på att man ska hitta sin älskling genom att matcha favoritböckerna.

DN kallar i förbifarten fenomenet skämtsamt för kopplerisajt, och det får mig att skratta lite. Har branschen blivit så smutsig? Läs vidare »

Hänger ute vid kusten efter att ha hjälpt pappa att ta upp båten för säsongen. Det låter så himla borgerligt; “ta upp båten”, men den är liten, delvis av plast och har en asliten motor. För bad och guppande tidningsläsning liksom.

Det hann bli mörkt innan vi kom hem igen, men jag såg Malmö börja skimra på håll och Köpenhamn blänkte till ibland och lastfartygen sken upp därute. Vem var det nu som besökte Malmö och hatade det, var det inte William Burroughs?

Läs vidare »

Varför är jag en sån sucker för zombiefilmer? Vad är det som gör den här omöjliga genren så förbannat spännande? Det är ju bara på låtsas. Dessutom är det en kategori som med George A. Romeros sextiotalsfilmer började med bokstaven B.

Men det har hänt saker sedan dess.
Läs vidare »

När jag förra året drev en liten bokhandel på Fridhemsplan i Stockholm brukade jag och min kumpan Mackan varje dag välja ut en person som vi genom Wikipedias generösa dokumentation skulle lära oss mer om.

Största besvikelsen var kanske Chevy Chase, han sjönk så att säga i våra ögon efter att tidigare ha verkat vara en riktigt trevlig kille. Några som å andra sidan klarade sig utmärkt var Townes Van Zandt och Anckarström. De hade något, ett uppdrag, ett kall. Chevy gav bara intrycket av att vilja high fiva George Washingtons gröna hand.

Läs vidare »

När jag var ungefär femton år började jag, efter att dumt nog ha läst Strindbergs Inferno, att skriva. Under ganska lång tid hade jag sen ingen aning om vad jag höll på med, det fanns liksom varken berättelse eller språk: allt kom ut som lösryckta känslor, små frön till det stora jag inte förstod.

I mitt liv, sedan dess, har nästan allting skett med anknytning till denna dag, till denna händelse: min första bok. Den har precis kommit från tryckeriet och är kanske den finaste lilla bok jag någonsin sett, till hälften bomb, till hälften blomma. Jag kan nog inte säga så mycket mer om det, förutom att det är nu det börjar.

Tanken var att jag skulle ge The Hamsterwheel på Malmö konsthall en chans innan utställningen upphör men eftersom mitt sällskap, en seven elevensk takeawaylatte, inte var välkommet får det vänta. Vem vet, kanske hade det varit briljant.

Istället: konsthallens bokhandel, Ola Billgrens Måleriets liv och död (60 kr) väcker mitt absoluta intresse. Malmös stolthet, och kanske Sveriges främste konstnär ever, har gång på gång ödelagt min uppfattning om vad som är möjligt eller inte möjligt att åstadkomma inom måleriet eller egentligen inom vilken skapande genre som helst. Hårdast av alla hans målningar drabbar mig Interior, som i ett slags Antonioniskt temps mort ger utrymme åt ögonblicket utanför manus (eller tavlan eller vadsom); poängen är att det finns ett värde också mellan t.ex. scenerna som till och med kan vara större än verket i sig. Det är enkelt och jävligt mänskligt.

Så, lämna kaffet hemma och besök konsthallen, eller drick det i bokhandeln tillsammans med Billgren eller någon annan fin ikon.

Och remember kids: det är Ola Billgren han heter, ingenting annat.

Av alla böcker jag läst var det i Kerouacs Dr Sax som det vackra språket slog mig hårdast, och som påminde mig mest om Malmö; Möllan i skymningen, skitig som en lördagsnatt av dystopiska fyllor med vinylskärsår över kinder och handleder, som fick oss att lysa som utsluppet neon; bubblor av svärord och dialektala förolämpningar steg upp mot himlen och strök i grova sjok över hustaken, barerna. Men allting sögs omedelbart tillbaka i boksidornas feta bläck. Allt detta försiggick i kulisserna, bakom klubbarna och gatuköken, i Folkets park och fortsatte i taxibilar, som stinkande kometer uppe i hundratretti, ut till mindre upplysta hålor och diken för långfrukost och svalka från natten, drömmarna.

Det slår mig, långt senare, att det här är bokstoff, det här är fysisk litteratur i det ögonblick den verkligen skrivs. Allt annat är plagiat, återgivning, implantat och efterliknelser. Det handlar alltså varken om Dr Sax eller Dean Moriarty, utan om textkroppen i sig, uttalet, den hårda skandinaviska kreol som talas i Malmö, fast den inte heter så. Vi borde hitta ett nytt namn, en ny grammatisk konstruktion till språket som vi talar, vi vackra oäkta, vi fina blandade.