Som avrundning på Dylansommarn hade jag tänkt skaffa mig en riktig Dylanfrilla. Kanske det dummaste jag har gjort på länge. Så här i efterhand roar det mig, min fåfänga når nya höjder och jag kan bara skratta åt det. Och bjuda på det:

Läs vidare »

Varje gång jag besöker Simpans café möts jag märkligt nog av just den musik som jag själv för tillfället lyssnar extra mycket på, eller håller väldigt nära hjärtat: i julas var det Townes Van Zandt, i våras ODB/Wu tang, i juli: Dylan och nu senast Melanie Safka. Det här borde inte kunna hända, men gör det. Varje gång. Babe rainbow tårade mina ögon så att jag blev tvungen att lämna min plats i kön och ge mig av efter ett annat, kanske inte lika gott, kaffe.

Men vafan:

Oh It must be hard lookin’ up at the sun
When you know in your heart
You might never be warm
Oh I know it’s hard lookin’ up at the sun
When you know deep inside
You might never be warm

Jag skulle bara ha lite kaffe. Inte få hjärtat krossat.

Fast jag älskar ju plötsliga, oväntade gerillaattacker på mina känslor, jag gillar att bli överraskad just så här och jag kommer snart tillbaka för nytt kaffe. Lovar. Nästa gång kommer de att spela Minilogue. Ska vi slå vad?

Donera organ
Gå i fängelse
Byta namn
Byta frisör

Eller kolla på den här:

Att återvända till Malmö och Möllan, efter tre år i Stockholm och just som Möllevångsfestivalen äger rum, är som att hamna mitt i inspelningen av videon till Dylans Subterranean homesick blues, där staden slår ut i nåt slags underlig blom och de gamla arbetarkvarteren kokar upp fint under solen, till ljudnystan av sång, beats och klapp! som når en från flera håll samtidigt. Bland utburna soffor och schäslonger, under kaktusar och fikonträd känner jag mig hemma på riktigt och jag vill inte vara någon annanstans.

På gott och ont är festivalen ingen vardagsföreteelse, men det förekommer inslag som bara kan vara vardag i den här staden, och det gör Malmö så mycket större än det ser ut på papperet. Det som saknades i huvudstaden var känslan av att någon tog tag i saker, skapade sina egna sammanhang, att folk helt enkelt gjorde staden till sin egen.

Festivalen är ett exempel på hur det borde göras, men det finns många fler, (klubbar, caféer, barer, butiker etc) och i egenskap av återvändare ser jag plötsligt skillnaden och den får mig att rodna ödmjukt; det här fanns inte när jag lämnade Malmö. Det togs inte lika stor ansats. Om tio, tjugo, trettio år kommer folk önska att dom varit här, nu.

Hur som helst: allt är inte riktigt som det ska, ens här. På Möllan finns det i fortfarande omotiverat få bankomater, man kan bara spekulera i varför, och vad är grejen med att jag har så svårt att hitta en enda bra pizzeria? Vissa söndagar i slowmotion vill man inte ha något annat.

Det står fortfarande flyttkartonger i hallen, jag och hunden försöker lära oss den bästa promenaden, gärna på avstånd från kamphundar och plötslig automatvapeneld. Men Malmö, du har Sveriges högst slående hjärta och jag älskar det.