Första gången jag upplevde ett jordskalv var 1997. Det här hände i Umbrien, Italien och fyra personer, en präst och tre geologer, ska ha omkommit när de inspekterade eventuella skador i en kyrka. Genom vad som inte bör kallas annat än gudomlig ironi rasade takkupolen ner och krossade dem. Det är rough.
Den här gången sov jag mig igenom skalvet, men fick sedan allting klargjort för mig: En av de som kommenterade fenomenet på sydsvenskan.se upplevde det som att en stor jätte skakat hennes hus. Men då fattar jag precis. Haha.
I kväll spelar Ratatat på Debaser i Malmö. Kanske ses vi där för en James Bonddrink. Ni vet vad jag menar.
Annie Dowie är nattklubbschef för Under som har premiär ikväll på båten Prins Bernhard. Annie bor i Malmö sedan fjorton år, men kommer från början från Skottland. Hit kom hon via London ”for love”.
Båten har hämtats från Karlshamn och strippats ordentligt, nu finns inte ens motorn kvar. När jag kommer dit springer ett tjugotal människor eller fler in och ut med vinylsäten till soffor, lyfter in dörrar och målar väggar som i nåt slags extreme boat make over.
Hej Annie Dowie, vad är allt det här? Berätta om den nya klubben.
– I kväll är det premiär här! Ali af Aité är vår grymma DJ, välkänd i Malmö. Vi kommer ha många VIP gäster också, runt 200, och vi har bjudit in 1000 personer så det är fullbokat överallt. På Prins Bernhard har vi två restauranger, de heter Flod och Hav, båda kör julbord och à la carte nu.
Så, berätta om kvällens klubb.
– Det kommer att bli kitchigt men med modern touch, riktigt stiligt. Vi har det grymmaste ljussystemet i Malmö med över 2000 lampor! Vi har med oss finest.se här i kväll också.
– Vi kommer hålla oss på båten i helgen, det är den nya familjen i Malmö.
Vart går du annars i Malmö?
– Jag äter brunch på Hilton, den är bäst i stan. Annars äter jag ofta på Lemongrass, en av mina favoritrestauranger. Och Brogatan så klart!
Säg något som gör Malmö till just Malmö.
– Turning torso. Och Babel.
Vart går du om du vill vara för dig själv?
– Då åker jag till Stockholm.
Det var vernissage för Electrohype 2008 på Malmö konsthall igår. Jag och en vän gick runt bland märkliga maskiner och blöta fläckar. Som torkade. Tror det får bli åtminstone ett besök till, för min del, eftersom verken förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Bill Vorns Evil/Live 2, till exempel, säger kanske en hel del om oss människor. Kolla videon så förstår ni. Annars är det bara att gå och se efter själv.
PS. Jag kryddade videon med Discom - Code Couleur.
Förr gick det att hitta oframkallade fotorullar i diverse italienska second handbutiker. Fem kronor, plus framkallning, för 24 eller 36 glimtar av någon annans liv, och man kunde hoppas på att bli överraskad. Jag köpte aldrig någon rulle eftersom jag starkt misstänkte att resultatet skulle bli en orgie i vardagstristess. Barnkalas, semesterbilder och amatörmässiga snapshots. Men ibland är det just de här ögonblicken som är bäst, sjukast eller roligast.
Det här gäller inte bara foton, utan egentligen allt som folk har för avsikt att behålla som privat, men som av någon anledning sluppit ut i ljuset. Lappar, brev, inköpslistor, allt som tar oss in i en främlings vardag kan bli intressant. Ännu bättre är det om personen som skrivit och sen tappat den där lappen inte riktigt har alla hästarna i stallet.
Amerikanska Found Magazine har i sju år förmedlat just sådana märkliga, sorgliga, farliga, löjliga och oförskämt roliga fynd på sin hemsida, i bokform och on the road. I kväll kommer grundaren Davy Rothbarts och hans gäng till Malmö och På besök med sin By the time i get to Europe-tour, och om jag var du skulle jag lätt tillbringa min onsdagskväll där.
Det finns en svensk version av fenomenet, Société des Admirateurs, som Andreas Wagner och Emma Ahnlund från Malmö står bakom. Nu är sidan visserligen inte helt à jour men jag pratar lite med Andreas om det som tappas och hittas.
Vilken är din historia med Found Magazine?
– Tror jag läste om den i Tidningen Sex första gången, och sen beställde jag ett nummer. Det innehöll bland annat en lapp som någon hade satt fast under vindrutetorkaren på Davy Rothbarts bil där det står: “Mario, I fucking hate you, you said you had to work then whys you car HERE at HER place?? You’re a fucking LIAR. I hate you I fucking hate you. Amber. PS Page me later”. Den är fantastisk. Läs vidare »
Helgens virrvarr av löv och folk gav mig ganska mycket att vara tacksam för under bakisfrukostarna. Serietecknarbattlet i fredags sågs av en hel hord möllanister (och andra), och det gjorde mig på gott humör att se hur bra det fungerade att kombinera mörkerklubb med något så kreativt.
Hösten håller mig varm. Fastän det är mörkt och kanske regnar finns det så många saker här i stan som hindrar mig från att frysa. Okej, även om några av oss som var på Inkonst i lördags undrade vad grejen var med a) folks klädsel (Ohio 1993?), b) folks aggressioner (tjafs i kön, av folk i kläder från Ohio 1993?) och sen c) att barerna stänger vid omyndigförklarande 01, så var lördagen bliss. Fint att se lite ambition på scen, Minilogue har maskinen, och dom har hjärtat. Läs vidare »
Efter årets längsta sovmorgon, höstpromenad och eftermiddagsfrukost börjar jag bli mig själv igen. Fredagskvällen bjöd på rödvinsmingel i ett mysigt ekologiskt växthus i Slottsparken med produktionsbolaget Good World och efter ett visst velande mellan Tempo och Metro blev det sjukt beatigt på Babel.
Det finns ett par band som gör bra motorvägsmusik. Alltså soundtrack för längre resor i högre hastigheter, gärna nattetid mellan europeiska städer, och från vardag till dröm eller tvärtom. Ett band som har lyckats ganska bra med det är M83, som Debaser klokt nog hade bokat i torsdags.
M83 låter som filmmusik, utan att det nödvändigtvis finns någon film som musiken kan förstärka. Det är smart. Man hamnar mitt i sin egen film istället. Det här fick bli min systers födelsedagspresent i år (Okej hon fick en blomma också. Faktiskt.)
