I morgon fredag är det dags för en ny klubb att se nattens mörker:Get laid or die tryin på Debaser ska smiska upp lusten på golvet, eller som Josefin Lindberg säger:
- Berlinhypen It’s a musical spelar, sen blir det hysterisk dans och desperat hysteri. Eh, ni har väl sett flyern? Alla får ligga om man försöker. GLODT är typ en hyllning till alla levande kännande människor.
Så istället för Chemical Brothers skelettvideo till Hey boy Hey girl ser jag framför mig ett hav av glödande, slående hjärtan.
Skånes nöjesutbud är sjukt varierat. Idag såg jag posters för både Michael Bolton och Immortal Technique och bröt nästan ihop. Bolton, Immortal, Immortal, Bolton. Vem ska man seeee liksom. Läs vidare »
På onsdag öppnar Stanza på Inkonst upp hösten med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten och Danielle de Piocciotto i en remake av Sebastian Brants The Ship of Fools med, enligt arrangören, “intrikata projektioner, recitering och ljud i form av djupa basgångar, skrapande metall, melankoliska cittror, våldsamma gitarriff, bisarra ljudupptagningar, elektroniska break-beats och sedan länge glömda tangomelodier vävs samman med Hackes imponerande sång.”
Redan dagen efter blir det finlandssvenskt: Catharina Gripenberg, Heidi von Wright, Matilda Södergran, Thomas Brunell, Oscar Rossi och Stella Parland samt Nicolai Dunger som tolkar Edith Södergrans dikter. Också på Inkonst. Men var är Stefan Hammarén?
PS Hade Stanza hållit till på Scandic Kramer i Malmö istället så hade det nog hetat George Costanza. Hähähä.
Malmös.. förlåt.. Sveriges grymmaste technoduo Minilogue spelar på Inkonst den 18 oktober och det är lika bra att ni får veta det redan nu. Det är ingenting man vill missa. Jag pratade med Dj Seb som befann sig på ett hotellrum i Bryssel, efter en spelning på klubben Fuse.
För min egen del passar deras musik lika bra på golvet som när jag skriver. Frågan är varför, eller kanske: varför inte? Är det samma byggstenar i vårt skapande? Är vi samma slags konstnärliga arbetare, eller drömmer vi bara? Läs vidare »
Så, då är jag 30 år. Hur gick det till? Jag kan sträcka ut båda armarna men ändå inte förstå avståndet, allt som hänt därifrån och hit. Funderar på att fira det på något sätt, även om siffrorna i sig är meningslösa. Men varför inte, lite untz untz har väl aldrig skadat någon?
För att förverkliga min plan måste jag först få tag i ett showroom av något slag. Finns det lokaler med catwalks i Malmö? Annars duger nog en liten scen bra. Tänkte försöka övertala några från Malmö fäktklubb att komma dit och fäktas lite, som en livedekor. Fast inte så att de står i centrum, de ska bara vara där och göra sin grej i bakgrunden. Ingen märkvärdig ljussättning behövs på min lilla fest, ingen videoprojektion, ingen lyx. Bara två stiligt vitklädda fäktare. Och så en fin dj, färglada drinkar och billig flasköl. Det blir bra.
Veckan som gick kändes lång och bred, som en aveny kantad av fester och klubbar och bråk och beats. Kanske Bobby Digitals (RZA) Domestic Violence blir det mest passande ljudspåret den här helgen: nätterna har liksom darrat i något slags hård superattityd, argt eller ovisst som getingar precis innan sommaren upphör.
Varje gång jag besöker Simpans café möts jag märkligt nog av just den musik som jag själv för tillfället lyssnar extra mycket på, eller håller väldigt nära hjärtat: i julas var det Townes Van Zandt, i våras ODB/Wu tang, i juli: Dylan och nu senast Melanie Safka. Det här borde inte kunna hända, men gör det. Varje gång. Babe rainbow tårade mina ögon så att jag blev tvungen att lämna min plats i kön och ge mig av efter ett annat, kanske inte lika gott, kaffe.
Men vafan:
Oh It must be hard lookin’ up at the sun
When you know in your heart
You might never be warm
Oh I know it’s hard lookin’ up at the sun
When you know deep inside
You might never be warm
Jag skulle bara ha lite kaffe. Inte få hjärtat krossat.
Fast jag älskar ju plötsliga, oväntade gerillaattacker på mina känslor, jag gillar att bli överraskad just så här och jag kommer snart tillbaka för nytt kaffe. Lovar. Nästa gång kommer de att spela Minilogue. Ska vi slå vad?
Morgonens hundpromenad bjöd på en tråkig syn: såkallade klottersanerare i färd med att tvätta bort något de (eller fastighetsägarna eller myndigheterna för den delen) inte förstår sig på. Graffiti handlar om oundvikliga sociala uttryck som samtidigt är livsviktiga för en stad och där varje tag eller målning är som en blomma i ett fönster.
Skitsamma om den är vissen, det är likväl en blomma.
