Bara några timmar efter att Malmö Flash Mob haft sitt första event på Gustav slog de kommersiella krafterna till med samma grej ett stenkast därifrån. Ett studentevent-företag(?) och en större klädbutik ställde upp flakbil med högtalare och unga låtsasstudenter på Stortorget för att peppa inför studenten.
Sedan hoppade “studenterna” i kalsonger och hipstertrosor ner från flaket för att peppra gågatan med flyers:
Jag är jävligt dubbel inför det här. Soundsystems på flak kan aldrig vara dåligt men tvångsreklam på stan blir det lätt. Musiken gjorde i alla fall att det hamnade över dagens lågvattenmärke för sånt här: clownerna som skulle gyckla in shoppingvåren utanför Hansacompagniet.
Nästan en vecka kvar till 1 maj men hög tid att börja peppa – lönehelger är ett utmärkt tillfälle att ta över produktionsmedlen.
Amerikanska investmentbolaget Thrasher lär dig allt om hur du tjänar pengar på tuffa märken istället för att bara ge dem dina.
Här snackar de, förutom massa kul skit, bland annat om hur American Apparel-aktierna sjunker på grund av sexuella trakasserier och att LVMH tror att jänkarna fortsätter lyxkonsumera i lågkonjunktur:
Vem skulle kunna göra ett sånt här program från Sundet? Bästa förslagen vinner aktier i Dygnet Runt när vi börsnoteras!
Caroli City är ett härligt ställe att bo på. Inte nog med att jag slipper lämna huset för att handla sju våningar längre ner, jag kan få lite spänning på vägen dit också.
Bland mina gangstergrannar lär det finnas några yngre(?) som pajar hissarna med jämna mellanrum. Tyvärr verkar det slita på maskinerna för nu spontanstannar man mellan våningar oftare.
Well, så länge ligisterna inte läser Nick Paumgartens långa artikel i senaste New Yorker känner jag mig ändå rätt lugn. Det finns värre hisshyss:
Loading up an empty elevator car with discarded Christmas trees, pressing the button for the top floor, then throwing in a match, so that by the time the car reaches the top it is ablaze with heat so intense that the alloy (called “babbitt”) connecting the cables to the car melts, and the car, a fireball now, plunges into the pit: this practice, apparently popular in New York City housing projects, is inadvisable.
Behöver jag varna lättskrämda från att läsa resten? I så fall rödflaggar jag den här videon om 41 långa timmar också:
Artikeln/essän om att åka upp och ner är skitbra, men den saknar ett lyckligt slut. Det går nämligen inte så bra för Nicholas White när han väl kommer ut ur hissen.
Yelle igen. Hon och de två killarna på komp var lika bra som senast, men den här gången hade hon värsta hypen i ryggen.
Förra gången hon var i Malmö, på Inkonst för lite mer än ett år sedan, var det skamligt lite folk på golvet och halvbra respons från dem som var där. Den här gången var Jeriko utsålt långt innan stället öppnade och publiken nådde sitt första klimax i andra låten.
En annan kul jämförelse mot förra året var kläderna. Då hade hon Gina trikåer och jeanskjol, nu var det en überdesignad klänning som säkert var rätt one of a kind.
Att tre (fler?) grabbar under spelningens gång skulle upp och stjäla hennes show hanterade hon så vant och bra som bara en fransyska kan – genom att ignorera dem. En kille blev iofs för mycket även för henne, i À cause de garçons pekade hon lite diskret åt honom när hon sjöng con (i någon form dyker väl det ordet upp i alla hennes låtar?).
Ändå var det alla de som försökte föreviga den goda stämningen med kompaktkameror som riskerade att förstöra den mest. Att kameror i publiken skymmer sikten till scen kan jag vänja mig vid – på en bra klubbspelning ska lika mycket fokus riktas mot kamraterna intill en – men när hobbyfotograferna oblygt klättrar upp mitt på scen för att få bättre bilder…
Apropå svinen med kamera: Jag får nog inte upp något av det jag filmade eller plåtade förrän efter långhelgen i Båstad, men killen som dansade bredvid mig har redan lagt ut sitt filmklipp, en timme efter konserten.
Blev nyss bjuden på smygvisning av Michael Hanekes film Funny Games. Det tog ett tag innan jag kom på att tysken sålt sig och gjort en engelskspråkig remake på klassikern från 1997.
Jag såg ursprungsversionen 2001. Några år tidigare hade tjejen jag dejtade då berättat om filmen som hon hyrt aningslöst och sedan fått lämna tillbaka osedd eftersom den var så läskig.
Hon hade förträngt vad filmen hette men beskrev handlingen den första halvtimmen, det var så länge hon pallat titta innan hon lämnat tillbaka filmen i butiken. Den här tjejen är en av de hårdaste jag träffat – då var hon 22, surfade vapensidor på nätet och siktade på en karriär som obducent – så hennes recension gjorde intryck. Filmen hittade jag inte då, trots att jag letade. Läs vidare »
