Blev nyss bjuden på smygvisning av Michael Hanekes film Funny Games. Det tog ett tag innan jag kom på att tysken sålt sig och gjort en engelskspråkig remake på klassikern från 1997.
Jag såg ursprungsversionen 2001. Några år tidigare hade tjejen jag dejtade då berättat om filmen som hon hyrt aningslöst och sedan fått lämna tillbaka osedd eftersom den var så läskig.

Hon hade förträngt vad filmen hette men beskrev handlingen den första halvtimmen, det var så länge hon pallat titta innan hon lämnat tillbaka filmen i butiken. Den här tjejen är en av de hårdaste jag träffat – då var hon 22, surfade vapensidor på nätet och siktade på en karriär som obducent – så hennes recension gjorde intryck. Filmen hittade jag inte då, trots att jag letade.

2001 skrev XX i Hot Dog om de tre äckligaste filmerna han sett. Det korta referatet av österrikiska Funny Games stämde på pricken med tjejens beskrivning så någon timme efter att jag läst det hade jag hyrt filmen och tryckt på play. De flesta förhoppningarna infriades.

Funny Games är en äcklig och ruggig film – i alla fall första gången du ser den – och ser du den på de premisserna blir metatwistarna extra intressanta.

Nu vill jag inte vara en hater och dissa nyversionen bara för att – det enda som verkar skilja dem åt är språket – men tror du mest på en psykopat som tys(k)t blinkar till kameran eller bräkigt utbrister “That’s awesome!”? Jämför gärna:

Funny Games U.S. har premiär på fredag.