Caroli City är ett härligt ställe att bo på. Inte nog med att jag slipper lämna huset för att handla sju våningar längre ner, jag kan få lite spänning på vägen dit också.

Bland mina gangstergrannar lär det finnas några yngre(?) som pajar hissarna med jämna mellanrum. Tyvärr verkar det slita på maskinerna för nu spontanstannar man mellan våningar oftare.

Well, så länge ligisterna inte läser Nick Paumgartens långa artikel i senaste New Yorker känner jag mig ändå rätt lugn. Det finns värre hisshyss:

Loading up an empty elevator car with discarded Christmas trees, pressing the button for the top floor, then throwing in a match, so that by the time the car reaches the top it is ablaze with heat so intense that the alloy (called “babbitt”) connecting the cables to the car melts, and the car, a fireball now, plunges into the pit: this practice, apparently popular in New York City housing projects, is inadvisable.

Behöver jag varna lättskrämda från att läsa resten? I så fall rödflaggar jag den här videon om 41 långa timmar också:

Artikeln/essän om att åka upp och ner är skitbra, men den saknar ett lyckligt slut. Det går nämligen inte så bra för Nicholas White när han väl kommer ut ur hissen.