Många klubbproffs är förvånansvärt dåliga på att ordna hemmafester. Igår blev det skrämmande tydligt när Staffan och Co bjudit till takfest. Mat och dekorationer lyste med sin frånvaro, bara inte tillräckligt för att vi skulle se något i nattmörkret. Grannarna lär ha satt stopp för musiken och några möbler fanns där inte heller.

På ett annat tak, inte alls långt därifrån, fick de råsop av kvällens andra midsommarfest.

Utöver den lyckliga skara som hoppade mellan festerna skiljde sig festgängen åt lite. Den välordnade festen bestod till största del av svenskar bosatta i stan; jurister, modeller, IT-entreprenörer och riskkapitalister i blandade åldrar. Det första som händer är att en tjej i Stureplansvängen hälsar med kindpussar. Första killen jag börjar snacka mer med är där med sin polare Berth (kallade han honom Bertan eller Berthie?). “Ja, porrkungen alltså.”

Den mindre välordnade festen liknade en stammiskväll på Jeriko: Husarmarna, Rebecka Hedström, Mattias Berg och Calle Dernulf, Karin Arbsjö och Laban, Brenda Walsh… Alla gamla klubbekanta alltså.

De fortsatta äventyren skiljde sig också åt en smula. Klubbkidsen drog på olika fester och de enda gratisbiljetterna som fanns i större mängd där (till Vice-festen) hade slutat gälla när vi kom dit. Hemmafesteliten drog istället till La Terrazza, en bit upp i bergen.

Dit hängde jag tyvärr inte med, men från vad jag hört var det sanslöst. Klubben låg i en öde, inmurad gammal stad (tänk Kulturens museipark men större, spanskt och i sten kanske) och självklart hade festvärden ordnat med VIP-bord och helrör en masse för midsommarfirarna. Utsikten över soluppgången var fantastisk.

Det är bara att hoppas på bättring från klubbkollektivet till nästa år.

Takfester förresten. Jag älskar dem, men i utvecklingsländer som Spanien finns komplikationer. Men visst, det är ju en slags motion att springa upp och ner för sju-åtta våningar trappor också.