Klubbpremiär igår, och hopp om Malmö. Kanske kan mer än en klubbklick dansa och le under samma tak ändå?
Det var schysta DJ:s, personalen verkade vaken och dekoren var fin. Men som alltid är det besökarna som gör skillnaden: Club Park lyckades blanda friskt och vinna stort där. Klubbar som den här kan göra mer för integrationen i Malmö än alla stans handlingsplaner, men att blanda Slagt, Buddhas, Inkonsts och Tengans publik är mer än bra politik – först och främst är det roligt.
Visst, en och annan credkille tyckte t ex att det var alldeles för “slagtigt” där, men det var tidigt på kvällen och förhoppningsvis fick de tveksamma – oavsett läger – lära sig att lika barn inte alltid leker bäst.
Det var förresten kul att se den lilla, lilla skillnaden mellan jerrantjejernas och slagtistjejernas klädkoder, nu när de möttes på samma ställe. De har t ex lika tighta trikåkjolar, men medan Jeriko-tjejerna har svarta leggings eller väldigt mörka strumpbyxor under så sportar Slagtistjejerna sina ben bara.
Folkmängden då? 1123 gäster (enligt arrangören Eddie) kanske låter som stört många, men lokalen är stor. Fyra golv sväljer många och bortsett från Urban-rummet (Frans Suell-salen) var det inte överfullt någonstans. Stället lär ha kapacitet för ytterligare 877 gäster, ungefär. En riktig publiksuccé blir det först med över 1500 besökare, vågar vi hoppas på det den 12 juli?
Enda riktiga smolket i lördagens bägare kan nog vara att kvällens vackraste golv – det utomhus – är betydligt mjäkigare nästa gång. Staffan Lindberg som spelade där igår skriver att de fick stänga lite tidigare eftersom grannarna klagat, och för en gång skull kan jag förstå gnällspikarna. När jag frågare arrangören om volymen – mycket högre än Cubas och Debbans – i början av kvällen svarade han att de kollat in de närmaste lägenheterna under soundcheck, och att rutorna inte dallrat det minsta…
Efter två nätter i Barca börjar vi redan känna igen folk på ställen, ja till och med heja på dem. Jag ska berätta mer om två av dem när jag landat i internet heaven Sverige, men en av dem hade en kul observation i lördags:
– Jag bor här men ni känner ju mer folk på golvet än vad jag någonsin gjort gör!
Att vara ett gäng på 20-30 personer från Malmö-Lund som peppar och håller koll har sina fördelar.
Barcelona är en hel del dansmusik de här dagarna också. Igår hamnade vi på Vice-festen med Annie Mac och Boy 8-Bit som största namn.
Annie slammixade klassiker som Love Can’t Turn Around och You Don’t Know Me med snornytt som Machines Don’t Cares Afro Jacker. Helt avgörande var hennes självsäkerhet och spelglädje som smittade av sig och förlät det annars halv- till helkackiga arrangemanget av Vice och svenska Pacemaker.
Boy 8-bit spelade mest sina egna grejer och var inte alls lika kul. Helt avgörande var att han är ful. Frisyren är ju en sak och upp till honom, men tråkigare DJ-utstyrslar än en ljusblå pikétröja väl knappast? Och så kepsen på det.
Även om jag älskar dans och modern dansmusik har jag sällan speciellt bra koll på den. Vitalic igår på I Love visste jag t ex inte alls vad jag skulle tro om, förrän jag hörde hans set och såg alla på golvet tokdansa till det. Det var bra skit.
Det låter kanske sökt att jämföra honom med hans hemstads senap men liknelsen funkar: jag gillar båda men ibland blir det på gränsen till outhärdligt fränt. Vitalic pressade all juice ur ställets ljudsystem - ett så befriande brett register från bas till diskant hörs sällan i Malmö - och han sparade aldrig på de höga tonerna.
Ännu roligare var att höra Full Clip-duon spela i baren: bra mixad (bättre än det här) Hiphop och RnB av schyssta, peppande djs och ett fullt hipsterdansgolv. Det är väl ändå alldeles för ovanligt? Förhoppningsvis får vi se San-One och Babydoll tillsammans i (ännu) fler bra DJ-bås framöver. Läs vidare »
I upplägget är Pastell stans mesta konsertklubb. Minst lika många går dit för att se spelningen som för att träffa kompisarna eller dansa. Samtidigt har få andra arrangörer prickat in så många fina helkvällar på sistone som pop-pojkarna. Och viktigast av allt – Pastell drar fler funky fresh gäster än den exklusivaste av R&B-klubbar just nu.
Utan de kittade popflickorna på golvet hade Pastell “bara” varit en bra konsertarrangör, nu är det en riktigt bra klubb. Synd bara att varken publiken eller arrangörerna verkar fatta det.
Efter flera tomma golv på sistone och Kristins senaste inlägg var jag inte helt säker på att Minilogues releasefest igår skulle hålla. Det gjorde den.
Som vanligt på bra Kontra-kvällar blandades gamla rejvarrävar med technolligentian och de oförstörda unga som precis kommit på att Inkonst har bra fester och artonårsgräns – en massa bra folk helt enkelt. Jag som borde ha varit komatrött fick ny kraft och dansade mer än på länge.
Efterfesterna här och där (jag hörde ryktas om ett Folkets Park-tak för Vit Päls-posset) lämnades därhän den här gången men natten fortsatte säkert långt efter gryningen.
Jag var dansberoende i nästan tio år, nu är peppen noll. Förr kunde jag ha abstinensbesvär redan på måndag men sedan ett tag tillbaka saknar jag cravingen mer än dansen. Utan den brinnande lusten är livet mindre värt att leva.
Som tur är verkar räddningen nära. I helgen fattade jag nog vad som saknats mest av allt: vida byxor. Läs vidare »
Yelle igen. Hon och de två killarna på komp var lika bra som senast, men den här gången hade hon värsta hypen i ryggen.
Förra gången hon var i Malmö, på Inkonst för lite mer än ett år sedan, var det skamligt lite folk på golvet och halvbra respons från dem som var där. Den här gången var Jeriko utsålt långt innan stället öppnade och publiken nådde sitt första klimax i andra låten.
En annan kul jämförelse mot förra året var kläderna. Då hade hon Gina trikåer och jeanskjol, nu var det en überdesignad klänning som säkert var rätt one of a kind.
Att tre (fler?) grabbar under spelningens gång skulle upp och stjäla hennes show hanterade hon så vant och bra som bara en fransyska kan – genom att ignorera dem. En kille blev iofs för mycket även för henne, i À cause de garçons pekade hon lite diskret åt honom när hon sjöng con (i någon form dyker väl det ordet upp i alla hennes låtar?).
Ändå var det alla de som försökte föreviga den goda stämningen med kompaktkameror som riskerade att förstöra den mest. Att kameror i publiken skymmer sikten till scen kan jag vänja mig vid – på en bra klubbspelning ska lika mycket fokus riktas mot kamraterna intill en – men när hobbyfotograferna oblygt klättrar upp mitt på scen för att få bättre bilder…
Apropå svinen med kamera: Jag får nog inte upp något av det jag filmade eller plåtade förrän efter långhelgen i Båstad, men killen som dansade bredvid mig har redan lagt ut sitt filmklipp, en timme efter konserten.
Boy 8-bit
I upplägget är 
