Provokativa Institutet, eller den analrecessiva läggningens hemvist som den också lär kallas, verkar kickas ut från sina lokaler på Norra vallgatan, istället ska Insite och Foratt flytta in.
Konstnärlige ledaren på Institutet, Anders Carlsson, talar ut på Sydsvenskans webb-tv och verkar tycka att det delvis är recensenternas fel, kritikerna som han kallar “nyttiga idioter”. Att han tänker på Per och AmandaSvensson kan man förstås bara spekulera om.
Själv hoppas jag att Institutet inte försvinner helt bara. Kulturdebatten blir så mycket roligare med dem här.
Måndag och hög tid att planera helgen. Nästa veckas helg då – vill du smita på gratis genrep av Skånes Dansteaters Interference är det redan dags att hämta biljetterna.
Smyg fram till Malmö operas kassa och viska “Facebook”. Genrepet är alltså nästa veckas fredag, 19.30 på båghallarna, premiären dagen därpå. Sedan lockar kanske Kartellen och Concrete Jungle Tribes köttkrokar?
Ok, det blir en specialare den här veckan. I våras ville vi lära ungdomarna var det gamla klubbskåpet stod och hur mycket från modern dansmusik som lånats därifrån. Patrick Siech var den enda som riktigt nappade på den idén.
Här kommer hans ravemanifest lagom till att hans Malmöklubb Tweak kör ikväll med Tomas Andersson live och Lundaklubben Discobedience imorgon bjuder på Ida Engberg bakom skivspelarna.
/// UPDATE: Patrick tipsar om Mosoq Runa och “den där festen i Köpenhamn ikväll”, den senare är jag liteosäker på vilken han menaregentligen. ///
Rave. Är det en livsstil? Ett samlingsnamn för all elektronisk musik? Ett skällsord kanske?’
Nja, mer konkret är det är en något tabubelagd musikstil från tidiga nittiotalets Belgien, som äntligen börjat smyga sig in i den kommersiella, men ack så välproducerade electrohouse-genren.
Problemet med att spela gamla rave-dängor ute är att de oftast inte mäter sig med dagens låtar rent produktionsmässigt. De låter helt enkelt inte lika bra i ett klubbsystem. Dagens klubbmusik har haft 20 år på sig att raffinera soundet och studiotekniken har utvecklats. Nu kan vem som helst producera en electro-hit på toaletten och få det att låta bra.
Att då börja blanda in de gamla publikfriande hoover-padsen och acid-slingorna i den snyggt producerade electrohousen är ett drag som får klubbkidsen att “reach for the lasers, safe as fuck”.
Therese - Feeling Me (Henrik B remix) - 2007
Plastikman - Krakpot - 1993
– Den klassiska aciden lider lite av technofeber. Dvs. det låter inte riktigt så fett som det kunde gjort, p.g.a.. dålig utrustning (och konstnärlig integritet). Här är det glamhousedrottningen Therese som får en snygg och stygg acid-remake.
Mazetti (glasögon) och deckarförfattaren Karin Wahlberg (guldmask). Foto: Leo Gullberg
Katarina Mazetti är inte bara författare, hon gillar att klä ut sig också. Hon och flera andra ordnade för andra året i rad en supermaskerad på AF-borgen förrförra helgen. Därför bad vi henne att ge oss sina bästa råd till Halloween:
Enkelt är bra.
På förra maskeraden dök en kille upp som bara dragit ett påslakan över sig. Han kikade ut genom öppningen där man brukar sticka in handen och dra upp täcket och sa att han föreställde ett kvalster. Läs vidare »
Jag tycker ordet “välgörenhet” låter mer och mer mossigt kolonialt för varje överdådig tv-gala som visas, men Sveriges Radios satsning för flyktinghjälp sticker ut. Från 13 december (lucia) och sex dygn fram ska tre programledare sitta instängda i en glasbur på Gustav Adolfs torg och spela önskelåtar. Allt (144 timmar) direktsänds i P3 och Din Gata, och en hel del på SVT också.
Bäst var när radion själva skulle presentera satsningen i P3 Populär nyss. SR:s musikchef Pia Kalischer ville inte avslöja vilka de tre programledarna är än (“Många har varit kallade men inte alla har känt sig utvalda”). Men hon spekulerade i hur P3 Populärs programledare Hanna Fahl skulle klara sig i buren, eftersom hon röker. Den täta, pinsamma radiotystnaden som följde innan Kalischer fattade att att smygrökandet var tabu kan bli en klassiker. I bästa fall bjuder veckan i glasburen på många fler direktsända sådana. Läs vidare »
Det bästa med nya facebook är nog att kunna kommentera andras status – för att hjälpa dem med oseriösa arbetsgivare eller subtilt (nåja) be dem styra upp sitt kärleksliv:
—-
Liliths anteckning om Julia Svenssons krönika i Sydsvenskan, om deras senaste performance var annars bäst på länge. Inte i sig, men hela grejen.
I går postade de ett bitskt inlägg där slutsatsen blir att “Konstkritiken måste ligga på en nivå högre än vardagstyckandet, om den ska ha någon funktion alls, annat än att skapa motståndare till konsten.” 32 timmar och 26 kommentarer senare (varav två från kulturchefen Rakel Chukri) verkar inte sista ordet vara sagt där.
Går det att skriva om kvällens band utan att exotisera bög-New York anno Paradise Garage? Du vet, snacka Stonewall, Dancer from the dance, Christopher St. Pier och Sylvester?
Rave. Är det en livsstil? Ett samlingsnamn för all elektronisk musik? Ett skällsord kanske?’
