Två av killarna i Malmö/Lunds mest monumentala mp3-blogg har skickats till Rio över helgen för att festa och kanske, kanske spela lite skivor med Groove Armada och Cicada och The Twelves. De verkar sakna mysiga november i Malmö men har ändå lagt lite fina bilder och stream of consciousnessish inlägg på sin reseblogg. Bland annat undrar Kristian var gatubarerna är i Malmö.

Before we went in we got a couple of really strong fake-vodka/ Redbull from a street vendor in the parkinglot. Why don’t we have that in sweden? It’s a relly easy concept you can choose from a couple of different kinds of boze and then they have chilled sodas in boxes. Does it really need to be more complicated? 

Travesti på vermouthreklamen, texten som förklarar allt hade rivits bort. Lika bra det tycker jag, den förminskade det till att bara handla om killarna som säljer kall öl överallt i stan nattetid.

Var Malmös graffare NER också i Barcelona för Sónar?
(Tack för kollen Olof!)

Och vi säger nej till koncentrationsläger, snyggt typograferat dessutom.

Näe… Vi hängde inte bara med Malmöfolks i Barcelona. Några roliga locals träffade vi också.

När nio-bussen till Mobilees strandfest på lördagen ställdes in delade vi taxi med Michael, sedan delade vi allt. Han bodde fyra månader om året i Barcelona, resten i Berlin och brann för klubbkulturen sedan de första rejven i Österrike, tidigt nittiotal. Han var lite trött efter att ha festat sedan förra måndagen, när Cocoon säsongsöppnade på Ibiza… Fredagen hade också blivit extra hård eftersom han hängt med bland andra Sven Väth och Rex The Dog, och njutit av förmånerna det ger. Jag är rätt säker på att han talade sanning, han var helt enkelt den där typen som hittar en sista kvällen-biljett till festivalområdet, långt efter att de sålt slut – vilket han förstås gjorde.

Efter kvällens andra fest, på Be Cool med Bodzin live och Huntemann bakom skivspelarna, delade vi ny taxi med Rigo som bjöd in oss till sig. Planen var att snabbt röra oss vidare ut mot stränderna för organiserade efterfester, men polisen hade satt upp vägkontroller för att ljudsystemen inte skulle kunna komma ut på stranden. Det var det nya i år förresten: mycket färre strandfester och hårdare myndighetskoll. Istället blev det chill häng i hans lya (du ser en delar av den i den här intervjun) och långsam promenad genom stan som vaknade. Det här lilla klippet fångar nog känslan:

Rigo är frilansande konstsnubbe, driver bandet Meneo tillsammans med kollektivpolaren, har jobbat en del med Le Cools Barca-guide och intervjuas här bland annat. Lite synd att jag inte frågade honom om Skweee-grejen som hypas så väldigt hårt, han har uppenbarligen en del erfarenheter från svenska chipscenen. Om inget annat verkar han ha spelat naken på Microdisko förra året.

Mer:
>> Staffan Lindberg skriver också på efterfest hos Rigo, och mer om Vice-killen där (han som klinkar piano i filmklippet).

Känsliga besökare och djurvänner varnas härmed.
Klicka vidare på egen risk.

Läs vidare »

Efter två nätter i Barca börjar vi redan känna igen folk på ställen, ja till och med heja på dem. Jag ska berätta mer om två av dem när jag landat i internet heaven Sverige, men en av dem hade en kul observation i lördags:
– Jag bor här men ni känner ju mer folk på golvet än vad jag någonsin gjort gör!

Att vara ett gäng på 20-30 personer från Malmö-Lund som peppar och håller koll har sina fördelar.

Mer:
>> Max Adolfssons bilder från samma fest som ovan

Barcelona är en hel del dansmusik de här dagarna också. Igår hamnade vi på Vice-festen med Annie Mac och Boy 8-Bit som största namn.

Annie slammixade klassiker som Love Can’t Turn Around och You Don’t Know Me med snornytt som Machines Don’t Cares Afro Jacker. Helt avgörande var hennes självsäkerhet och spelglädje som smittade av sig och förlät det annars halv- till helkackiga arrangemanget av Vice och svenska Pacemaker.

Boy 8-bit spelade mest sina egna grejer och var inte alls lika kul. Helt avgörande var att han är ful. Frisyren är ju en sak och upp till honom, men tråkigare DJ-utstyrslar än en ljusblå pikétröja väl knappast? Och så kepsen på det.

Hipsterpojkarna på Vice-festen tävlade förstås i popreferat på sina T-shirts med budskap som att J Dilla changed my life eller Kate Moss loves La Coka Nostra. Det känns rätt fattigt.

Tacka vet jag att tatuera in kvinnosymbolen på underarmen, som Brenda Walsh-Fredrika, eller promota sitt eget porrimperium, som Berth Milton.

Många klubbproffs är förvånansvärt dåliga på att ordna hemmafester. Igår blev det skrämmande tydligt när Staffan och Co bjudit till takfest. Mat och dekorationer lyste med sin frånvaro, bara inte tillräckligt för att vi skulle se något i nattmörkret. Grannarna lär ha satt stopp för musiken och några möbler fanns där inte heller.

På ett annat tak, inte alls långt därifrån, fick de råsop av kvällens andra midsommarfest.

Utöver den lyckliga skara som hoppade mellan festerna skiljde sig festgängen åt lite. Den välordnade festen bestod till största del av svenskar bosatta i stan; jurister, modeller, IT-entreprenörer och riskkapitalister i blandade åldrar. Det första som händer är att en tjej i Stureplansvängen hälsar med kindpussar. Första killen jag börjar snacka mer med är där med sin polare Berth (kallade han honom Bertan eller Berthie?). “Ja, porrkungen alltså.”
Läs vidare »

Vissa blandar upp plantorna med mer dekorativ, kanske rentav kamouflerande växtlighet. Andra gör det inte.

Barcelona har kul arkitektur, det vet väl alla? Att det innefattar brevlådorna vet åtminstone jag först nu.