Känner mig ensam på internet. Men mindre ensam än jag gjort på flera timmar när jag inte hade kraft att släpa datorn upp i famnen.

Imorse, innan migränen kickat in med all sin styrka, satt jag på tåget med pannan lutad mot fönsterglaset. Rullade in i Lund. Folk gick med ölburkar i händerna och klockan var 10. De som inte hade burkar hade blå eller lila plastpåsar. Jag gick till apoteket och bad om något starkt men en halvtimme senare låg jag ändå på golvet och grät av smärta efter ha vomerat. Min mamma fick låna en bil, köra från Helsingborg till Lund för att sedan skyffla in mig i bilen och köra mig hem till min lägenhet där jag nu legat maktlös i för många timmar.

Efter tre gånger på kort tid, måste jag nog snart acceptera att jag är en person som får migrän. Och det är läskigt. För dagarna sväljs. Plötsligt kommer värken och illamåendet som en betongbur över hela ens existens och man kan inte göra något. Inte röra sig. Klä av sig. Bara ligga, kvida, gråta, åma sig. I ett halvt dygn minst.

Men det var i alla fall skönt att slippa vara utomhus på Valborg. Nu ska jag kolla klart Titta Han Snackar. En film jag har lite för många barndomsminnen till för att det ska kännas friskt.

Trillade bokstavligen in i lägenheten och nu ligger jag i soffan utan att ha tagit av mig skorna eller tänt lamporna eller släckt törsten. Hade lite ärenden i Köpenhamn idag och min plan var att hinna med lite ledighet så jag tog med mig sällskap men nu i efterhand när jag ligger och flåsar i mörkret med en borr på varje sida tinningen så kommer jag på att jag nog glömde lägga märke till ledigheten. Detta till trots att jag drack en Carlsberg på en alkisbänk, åt en glass på en busshålssplats, droppade saliv på Storms belgiska stall (= mm, mm, mmmm, mm), åt ihopvikt pizzaslice på en solig metallstol, fotade två kameler på kultorvet och allt samman ackompanjerat av ett Sällskap som var helt amazed över en tisdag utanför lås och bom och hela tiden kände sig tvungen att säga “visst är det kul att ha semester va, va?”. Jag tror det hela har att göra med att gränsen är så hårfin mellan ledighet och arbete att jag nog bara märker ledigheten om jag ligger raklång och stirrar i taket (alternativt på en sitcom på TV:n). Är inte helt säker på om det känns bra. Men jag tänker i alla fall göra det resten av dagen.

Ibland vaknar jag på söndagmorgonen och känner mig som om jag är någon Bret Easton Ellis skrivit om i en bok (Ungdomlig, rastlös, amerikansk, lätt illamående) . Fast utan pengarna och framförallt utan pillerna. Just det där faktumet - “utan pillerna” - gör att jag inte riktigt kan åstadkomma riktigt samma avtrubbning till tv-nyheterna, sprickan i läppen och “världens ondska” generellt och det stör mig. För ett BEE-humör förlitar sig på ett stoneface (=inget humör). Men jag upptäckte precis en quick fix, som dock snart kommer tappa sin effekt, men anyway: The Roots - Birthday Girl på repeat. En födelsedagslåt på repeat när man inte fyller år, tills huvudet smälter! Låten är till sin spets putslöjlig och supermunter, att ens irritation kan på en millisekund förväxlas med förnöjelse. Det hela resulterar rätt snabbt till kortslutning = inget humör. Ja, mitt liv är rätt okomplicerat ibland.

Vill inte låta fördomsfull eller ängslig, men igår natt var kanske inte den bästa natten för Malmös taxichaufförer att få tillgång till YouTube. Igår, när jag dök in i en beställd bil på Falsterbogatan för att kapitulera inför natten, hann jag knappt sätta på bältet innan chauffören började gnälla, nästan gråta, i falsett. “Jag har tre åkningar som väntar! Jag hinner inte mer det är för mycket!”. Radion bara skrek och skrek och vällde ut med gatunamn och minutantal. Chauffören slet sitt hår. Jag och mitt sällskap försökte prata lite trevligt med honom och vara förstående för hans börda, typ: “Ja, just det det är lönehelg…” eller “Oj det kan inte vara lätt”. Bekymrad sympati från berusade ungdomar. You know. Hjälper sådär mycket. Han struntade i oss, som de UPS-varor vi var. Fortsatte stresschanta sitt omänskliga körschema. Sen mitt i en spottande mening riktad mot radion avbröt han sig själv och sa glatt: “Vill ni lyssna på musik?” och sen surfade han in på YouTube på sin GPS-skärm i en snäv sväng och letade sig vant fram till en livespelning av en techno-DJ som hette något på Utke-. Ena handen på ratten, andra på skärmen. Och ögonen? Jag antar att det var ett på vägen och ett på skärmen..?

Måndag: På tåg efter Doc Lounge.

Tisdag: Japantema hemma hos mamma och lillebror. Sushi + Tony Takitani.

Onsdag: Shakespeares födelsedagsmiddag på Marienlyst i Helsingör.

Torsdag: På Stortorget i Lund innan Angie Stone.

To be continued.

Vincent Gallo brukar vara fantasirik när det gäller att hustla till sig fickpengar. Hans tidigare projekt har dessutom varit strategiska pr-drag som gått ut på att internetauktionera bort både sin sperma och sig själv som date…

Läs vidare »

De första 45 minuterna skulle lätt kunna ha ersatts med att sätta på en skiva i stället. Det blev dock bättre efter hand. Hennes röst är så skrämmande perfekt. Hur kan man stå rakt upp och ner, se sur ut och bara öppna munnen så kommer värsta grova soulslingorna ut? Skumt.

Sitter på tåget! Susar genom landet med internetuppkopplingen tunn som ett hårstrå!

Angie Stone var ganska bra. Trångt med soulhöfter och svängande hästsvansar och fuktiga läppar. En iskall blick från scenen. Jag lägger upp diffusa divabilder imorgon när jag befinner mig hemma med grannens trygga trådlösa inom räckhåll.

Nu är jag på väg in i tunneln! Känner vinden i ansiktet!

Innan Angie Stone-konserten satt jag håglöst i baren på Stortorget i Lund och tittade på min bästis när hon jobbade. Jag lät henne hälla rödvin i mitt glas och hustla daim och haloumi till mig. Efter en timme på samma barstol började Ethan Hawke-kopian bredvid mig samtala. Bör sägas att jag har en öm punkt för mr Hawke till den grad att jag till och med läst hans böcker. I alla fall. Ethan frågade något som jag misslyckas svara witty på vilket gjorde att jag sedan var tvungen att ursäkta det med att jag bor i Sverige och därför är ovan vid att främlingar pratar med mig. Jag refererade till tidigare samma dag när falaffelmannen ville att jag skulle provsmaka en falaffel ur hans hand och jag avböjde men heller inte kunde komma på något syrligt men fyndigt svar. Stod där som en blond liten svensk utan humor eller lust att leva ut livet till maximum.

Ethan Hawke såg ointresserat på mig och stirrade med avsmak på tidningen framför mig (bredvid vinglaset, imagine the picture).

- Vad är det för tidning?
- Bon.
- Jaha? Vad är det för tidning? Den ser fruktansvärt tråkig ut.

Nu lade jag märke till att det rann snus mellan tänder på honom. Han sträckte sig över mig och tog tidningen och började gå igenom den med avfärdande kommentarer. Är tubsockor det heta just nu? Skulle du kunna ha på dig det där? Vem skulle kunna ha på sig det där? Vaddå, ska det vara konst eller? Och så vidare.

Ett tag flikade jag halvhjärtat in någon slentrianmässig kommentar som blivit inövad till föräldratyper som föraktfullt försöker sätta modetidningars cotoure-editorials (eller editorials i allmänhet) i deras egna vardagssammanhang. Gav såklart upp så fort jag kommit på att det var Troy från Reality Bites som satt bredvid mig. Dock en lite bonnigare version. Men det kändes intressant. Att möta både Ethan Hawke och en av hans rollfigurer på samma bar i samma socialt tveksamma yngling.

Foto: AP Photo/CP, Toronto Star, Deanne Cameron