Innan Angie Stone-konserten satt jag håglöst i baren på Stortorget i Lund och tittade på min bästis när hon jobbade. Jag lät henne hälla rödvin i mitt glas och hustla daim och haloumi till mig. Efter en timme på samma barstol började Ethan Hawke-kopian bredvid mig samtala. Bör sägas att jag har en öm punkt för mr Hawke till den grad att jag till och med läst hans böcker. I alla fall. Ethan frågade något som jag misslyckas svara witty på vilket gjorde att jag sedan var tvungen att ursäkta det med att jag bor i Sverige och därför är ovan vid att främlingar pratar med mig. Jag refererade till tidigare samma dag när falaffelmannen ville att jag skulle provsmaka en falaffel ur hans hand och jag avböjde men heller inte kunde komma på något syrligt men fyndigt svar. Stod där som en blond liten svensk utan humor eller lust att leva ut livet till maximum.

Ethan Hawke såg ointresserat på mig och stirrade med avsmak på tidningen framför mig (bredvid vinglaset, imagine the picture).

- Vad är det för tidning?
- Bon.
- Jaha? Vad är det för tidning? Den ser fruktansvärt tråkig ut.

Nu lade jag märke till att det rann snus mellan tänder på honom. Han sträckte sig över mig och tog tidningen och började gå igenom den med avfärdande kommentarer. Är tubsockor det heta just nu? Skulle du kunna ha på dig det där? Vem skulle kunna ha på sig det där? Vaddå, ska det vara konst eller? Och så vidare.

Ett tag flikade jag halvhjärtat in någon slentrianmässig kommentar som blivit inövad till föräldratyper som föraktfullt försöker sätta modetidningars cotoure-editorials (eller editorials i allmänhet) i deras egna vardagssammanhang. Gav såklart upp så fort jag kommit på att det var Troy från Reality Bites som satt bredvid mig. Dock en lite bonnigare version. Men det kändes intressant. Att möta både Ethan Hawke och en av hans rollfigurer på samma bar i samma socialt tveksamma yngling.

Foto: AP Photo/CP, Toronto Star, Deanne Cameron