Känner mig ensam på internet. Men mindre ensam än jag gjort på flera timmar när jag inte hade kraft att släpa datorn upp i famnen.

Imorse, innan migränen kickat in med all sin styrka, satt jag på tåget med pannan lutad mot fönsterglaset. Rullade in i Lund. Folk gick med ölburkar i händerna och klockan var 10. De som inte hade burkar hade blå eller lila plastpåsar. Jag gick till apoteket och bad om något starkt men en halvtimme senare låg jag ändå på golvet och grät av smärta efter ha vomerat. Min mamma fick låna en bil, köra från Helsingborg till Lund för att sedan skyffla in mig i bilen och köra mig hem till min lägenhet där jag nu legat maktlös i för många timmar.

Efter tre gånger på kort tid, måste jag nog snart acceptera att jag är en person som får migrän. Och det är läskigt. För dagarna sväljs. Plötsligt kommer värken och illamåendet som en betongbur över hela ens existens och man kan inte göra något. Inte röra sig. Klä av sig. Bara ligga, kvida, gråta, åma sig. I ett halvt dygn minst.

Men det var i alla fall skönt att slippa vara utomhus på Valborg. Nu ska jag kolla klart Titta Han Snackar. En film jag har lite för många barndomsminnen till för att det ska kännas friskt.