Så, Kano, du har alltså återvänt till grime?
- Det har jag inte sagt.

Men, du sa ju till 1xtra att…
- Nä.

Men är du tillbaka till grime?
- Ja.

Jag hann skvallra lite med Kano på Hiltonbaren innan han skulle trava ut på Inkonsts scen igår. Han bar skräddad mjukisdress, solglasögon inomhus, beställde chips and mayo, jämförde konsekvent sig själv med Jay-Z (till min förtjusning!) och hade en Ricky Gervais-liknande manager som drack strawberry daquiris. Humör: grumpy. Med andra ord var allt som det skulle. Läs vidare »

Vilken dag.
Jag har badat i fontäner (se ovan, jag tänkte “allt för konsten” när vattnet sprutade min klänning alldeles blöt) och skändat alternativt förskönat - beroende på vem du frågar - offentlig miljö, blivit påhoppad av ett gäng skolbarn med långa fingrar, nästan sett ett litet barn krascha till döds på en miniatyr- - livs levande - motorcykel, pratat med tanter och gubbar och till sist inte ätit eller druckit och blivit alldeles yr och tom där jag traskade längs s förstadsgatan, håglös, tänkte att jag nog skulle klara en sådan livsstil om jag haft en ambition att bli supersmal, vilket jag inte har. Nu, falafel + rosévin. Snart Kano. Mina förhoppningar är att han kommer spela Layer Cake, men skippa Night Night och helst även hela albumet “London Town”. Då blir jag mer än nöjd.

Mitt kaffe smakar lik! Jag tror att kaffemaskinen behöver rengöras. Så jag har satt igång en laddning vatten som får strila genom den. Tror inte det hjälper. Man måste nog använda medel. Funkar det med diskmedel?

Medveten om inläggets Jessica Simpson-grad, men deep down är jag inte så skilled vad det gäller bryggkaffemaskiner. Inte heller espressomaskiner. Jag är väl egentligen en presso-kind of girl, hemma alltså. Eller små silvriga espressokannor man sätter direkt på plattan, men de har en tendens att läcka eftersom jag aldrig köper ny packning till dem. Jag tror inte jag kommer köpa en pseudopro espressomaskin, inte ens när jag flyttar till nästa lägenhet (som jag lovat ska ha aningen högre.. “vuxengrad”). Trivs med att det är en ordentlig skillnad på kaffet jag häller i mig hemma och det jag betalar för ute.

Bilderna kommer från ett Coffee & Shoes-projekt jag gjorde förra året. Jag funderar på att göra part II snart.

Sitter och har en otrolig längtan till bibloteket. Ska gå dit så fort jag tyckt klart om Booka Shades nya skiva.

Jag har på mig min pojkväns skjorta (obs! den är inte vit och inte oversize) och den luktar svett med det känns okej för att det inte är min svett. Jag känner att mina gränser har börjat rubbas lite. När jag reser bort har jag börjat använda hans deo också. Luktassociationer alltså. Eller det kanske kallas romantik.

jag har alltid varit nästintill besatt av röstliga defekter. som slum villages stamning. som scorchers målbrottsutspel. bara av den anledningen är förälskelsen till lil wayne förutbestämd. (men såklart inte endast därför.)

Läs vidare »

Det australiensiska märket Ksubi har en hemisda väldigt inspirerad av nutidens mest älskade flaggskeppssökmotor. Det är intressant när ett modeföretag tänker utanför asken och slopar de traditionella fantastiskt sövande webbsidorna som består av en loopande modeflash och någon pressrelease - och i stället tänker kreativt före stilrent. Det är få saker som är så oinspirerande som en mallköpt halvinteraktiv sida i stela nyanser med valfritt typsnitt utan serifer, med sina stylade kampanjbilder som det enda levande.

Maison Martin Margiela har en bra site. (Föga förvånande dock, allt Mr Margiela tar i tenderar att bli klump-i-halsgropen-fantastiskt..)

Sidan är en mardröm för den som ogillar frames och tables, röriga - och framförallt multipla - scrollmenyer, men en våt dröm för den som inte orkar se en till slick “modesida”. Hos Margiela välkomnas man av små popupfönster som i snällt courier-typsnitt önskar en welcome back om man uppger att det inte är en första besök. Popup-fönster har ungefär lika stort tabuvärde som att bära crocs, men när ett pixligt blinkande öga dyker upp i webbläsaren hos MMM är det bara trevligt. Och så är länkarna blå. Blå! Det är internetretro! Jag älskar när man har möjlighet att vara nostalgisk i ett relativt nutida fält.

Sitter hemma hos min mormor och lyssnar på en väggklocka och kollar igenom album efter album i kronologisk ordning. Har kommit fram till att min absoluta klädkulmen inträffade 1991. Känner mig stel och lite trasig nu när jag jämför. Borde blanda syntetmaterial med blommor oftare. Men det är svårt. Gränsen till att bli en Beyond Retro-tjej är hårfin. Att ha “prinsessa” som stilmall när man är över 13 känns lätt aningen vulgärt. Och ett totalt liberalt matchande resulterar av någon anledning mest i looken vintagetrash. Läs vidare »

Imorgon är sista dagen av UFF/Humanas rea. Alla plagg kostar 10. När jag tittade in kostade plaggen fortfarande 30 kr. Ibland är jag lite för bra på att shoppa second hand så mitt inköp slutade på 8 plagg. Det är inte ofta man kan plocka golvlånga fjäderkjolar och cardigans av guldtrådar och plisserade byxor utan att behöva misshandla bankkontot. Det gäller att passa på.

På tisdag har butiken fyllts med nya plagg. Eller, alltså, inte nya.

Vet inte om den här nagellackslinjen gör mig mest illamående eller mest förrundrad. Är verkligen “patriot” en säljande fras? Inte meningen att låta överdrivet PK ut i fingertopparna (…), men när det kommer till reklam, varför vill man använda sig av fraser som i Sverige har så smutsiga undertoner? Okej att man i USA tränats till att associera patriotismen med något hjärtligt och obligatoriskt - men här? Helt realistiskt. Finns det verkligen en målgrupp som lockas av ord som “nationalnaglar” eller “patriot ut i fingertopparna”? Jag tycker inte ett fotbollsintresse är en ursäkt.

P.S. Lacket säljs på Matas, inte ur bakluckan på en lastbil. D.S

Three 6 Mafia var en stor besvikelse igår. Om det är något jag inte klarar så är det när artister inte ens försöker spela engagerade. Jag ser hellre någon som sjunger falskt men är närvarande än någon som bara racear genom giget och droppar safe cards. Bara en sådan sak som att de inte körde en enda banger ordentligt. Det var bara snuttar av låtar, en himla massa tjafs om brudar och… ja, inget mer. Inte ens en ordentlig DJ som mixade ihop ett Three 6 Mafia-kalas. Kalla mig naiv men jag hade förväntat mig ett Three 6 Mafia-kalas. Åtminstone kunna taktgunga till “Stay Fly” eller något.

Men igår blev jag bara äcklad. Inte bara över deras stenålderssätt att materialisera sin sexism genom att försöka tvinga tjejer förnedra sig i partytoppar på scenen - jag har jobbat med hiphop tillräckligt längre för att vara tvungen att vända den avdomnade kinden till. Men äcklad över att de inte direkt rappade utan mest bara fyllde i bakgrundsinspelningen och äcklad att jag faktiskt förväntat mig att det skulle vara bra.

Jag har alltid försvarat Three 6 Mafia och sett fram emot att hamna i något sorts stamningsrus på ett klubbgolv. Men inte igår. Från och med nu håller jag mig till inspelningar. I alla fall ett tag.

Sitter förresten på Kastrup och är sur (det kanske märks?) och dricker Starbuckskaffe som smakar.. mjölk. Har bara sovit en timme och ska gå på mitt plan nu. Ska till Oslo och fira mammor och mormödrar.