jag har alltid varit nästintill besatt av röstliga defekter. som slum villages stamning. som scorchers målbrottsutspel. bara av den anledningen är förälskelsen till lil wayne förutbestämd. (men såklart inte endast därför.)

jag tror förresten inte bara det rör sig om röstliga deformiteter. jag gillar det i yta också. två symmetriska ärr vid läppen (det är liksom perfektion i en operfekt situation). älskar svart+marinblått tillsammans, fel kläder till rätt kroppsform, that’s wonderwul. skelning. tandglugg. mascaragumps!

problemet är i alla fall att jag ibland faller handfallet i ganska grunda låtar som innehåller så mycket perfektion, alltså by-the-book-perfection, slickhet, att de små oavigheterna blir centrum. därför älskar jag lil waynes lollipop. jag visste det när jag hörde den för första gången genom en tung tjock dörr. jag satt på andra sidan, drack bryggkaffe då. jag hörde bara undervattensmoodet och trodde väl att det var dels på grund av den som jag föll handfallet, att jag alltid skulle bli tvungen att lyssna på den genom en vägg för att få samma nykärhetskänsla. men hela låten är under vatten. wayne gurglar sig genom, det är inte alls the t-pain way, utan bara med munnen full av saltvatten. nog det bästa sättet att framföra sexuella klubbanspelningar på.

problemet är att när jag stöter på en låt som är intim på samma sätt som lollipop är så måste jag lyssna ihjäl den.

låten glöder i ipoden. min playcount på itunes säger 19 men det känns så mycket mer. hela tiden. repeat är inte starkt ord nog. och jag tror nog det har att göra med att jag någonstans känner mig obekväm med att jag anser klubballader som “intima”, att jag liksom vill förneka det för mig själv, döda låten genom att reloada den i öronen så många gånger att jag mår illa. ni skulle se min top 25 most played list på itunes. den är vad jag själv vill kalla smått vidrig. timbalands “scream” är där. “lucky boy” är där. “you were always” också. och dancelåten “silence”. låtar som jag aldrig någonsin skulle välja bli personlighetsdefinierad med.

låtar, som jag själv utnämner som mina favoritlåtar, som “unfinished sympathy” och “suffocated love”, de är inte med. jag är så rädd för att de ska dödas så jag alltid forwardar förbi dem när de shufflas fram.

men nu när jag sitter här och inte kan låta bli att kolla på min egen diffusa reflektion i tågglaset med weezy hit it hit it like i can’t miss så inser jag just hur mycket min 25 most played list säger om mig. och det skrämmer mig inte.

(Foto: AP Photo/John Bazemore)