Så, Kano, du har alltså återvänt till grime?
- Det har jag inte sagt.

Men, du sa ju till 1xtra att…
- Nä.

Men är du tillbaka till grime?
- Ja.

Jag hann skvallra lite med Kano på Hiltonbaren innan han skulle trava ut på Inkonsts scen igår. Han bar skräddad mjukisdress, solglasögon inomhus, beställde chips and mayo, jämförde konsekvent sig själv med Jay-Z (till min förtjusning!) och hade en Ricky Gervais-liknande manager som drack strawberry daquiris. Humör: grumpy. Med andra ord var allt som det skulle.

(Här är några extrakt ur vår konversation)

När jag undrar hur han ser på pressens ofta svala bemötande av allt han släpper post-debutalbumet förklarar han hur illa han tycker om recensenter och musikjournalistik i allmänhet, med en enkel Gör Det Bättre Själv Då Jävla Besserwisser-attityd som motiv. Han tycker inte att man ska tycka något om musik om man inte gör musik. Och man ska inte kunna kritisera andras specialområden.

- Jag skulle inte kunna gå och säga till ?uestlove: åh, det där var ett dåligt trumset. Han skulle bara “whatever, try doing it better yourself”.

Men, då skulle väl alla recensioner tvingas skrivas av misslyckade musiker?
- Det gör de väl redan.

Hur ser du på Kate Nash-samarbetet med lite perspektiv på det? En del reagerade rätt negativt på låten.
- Vi ville göra en låt med en up & coming MySpace-artist och så valde vi Kate Nash. Hon var inte särskilt stor när vi bestämde oss för att göra låten. Det kunde lika gärna varit Lily Allen. Jag vill prova nya saker på mina låtar och är inte rädd för att ta avstånd från hiphop när jag gör det.

Att poängtera att han verkligen inte bryr sig om vad folk tycker - recensenter såväl som fansen - verkar otroligt viktigt. Att visa att det är han mot världen. Är du inte hundra procent dedikerad till hans musik och älskar varenda rim, är du mot honom. Världen är full av fiender. Och han verkar trivas med att ha det så.

Vi pratar en del om jantelag i brittisk hiphop. Att man måste ha rätt sorts självförtroende för att accepteras, att man så ofta måste ha en smula underdog i sin persona för att folk ska tycka om en. Hur det är okej att säga “jag är bäst” i en låtrad men inte i en intervju.

Han passar på att flika in det rätt ofta under vår pratstund. “Jag är bäst”. Att han döpte senaste mixtapet till “MC No. 1″ är kanske inte ett av världens största mysterium.

Kano verkar nästan hålla jantelagen ansvarig för sin uteblivna världsdominering och han visar en ganska tydlig hint avundsjuka till den amerikanska hiphopscenen, där man kan betitla sig “best rapper alive” och få folk att hålla med. Att slippa springa runt och vara ödmjuk och försöka göra alla glada hela tiden.

Att göra folk glada är inte Kane Robinsons grej. Inte att vara särskilt glad heller för den delen.

/from kano with love

*

När jag reminissar lite om hur han klädde sig för några år sedan, när han precis släppt “Home Sweet Home”, är han tydlig med att förklara hur liten betydelse kläder har för honom (jag låtsas inte minnas hur jag såg ljuset tändas i hans ögon när han fick go nuts med t-shirtsen på Impala Möllan bara en timme tidigare).

Jag minns när du spelade på Rise i 2005. Du hade på dig typ chinos och pikétröja och väldigt rena sneakers.
- Rise, vad är det?

Festivalen? Vid Elephant & Castle? London United?
Gervais-managern: - Ah, i Burgess Park!

Ja!
- Just det. Jag hade på mig shorts.

Jaha, men du hade i alla fall pikétröja. Och väldigt rena sneakers.
- Ja, deadly clean.

Och det kändes som du var lite av en trendsetter med preppymodet i grimescenen då. Jag längtade i alla fall efter fler pikétröjor till välsittande byxor och nya skor. I stället för bara mjukisbyxor.
- Jag hade ingen stylist eller något. Jag bara plockade upp kläderna och satte på mig dem. Jag bryr mig inte. Hatar när folk bryr sig om hur jag ser ut i stället för musiken.

(Har vi hört det förrut? Och Louis Vuitton-resväskan var… en present?)

*

När han lite senare dyker upp på Inkonsts scen ser han nästan munter ut. Där får han ju göra precis vad han vill: spitta snabbt in i mikrofonen och låta DJ:n överrösta eventuella åsiktsröster från publikhavet. Köra sina låtar, de gamla älskade spåren från “Home Sweet Home”, några från senaste albumet och mingla lite nere på golvet med mikrofonen stabilt pressad mot läpparna. Där kan han spela sin sliskigaste “Night night” med Mike Skinners förinspelade vokaler hur mycket han vill.

Utan att behöva besväras av någon som kommer med långa pekfingrar och rynkade ögonbryn för att bjuda på en åsikt.

Tidigare:
>> Kano’s coming home sweet home? (21 maj)