Hela dagen har jag suttit på café och försökt jobba. Gick hemifrån för att jag inte klarade sitta i en lägenhet upphettad av vårhysterisk sol, så i ställlet gick jag till ett café i skuggan. Jag har hittills arbetat mig genom:
Man skulle nästan tro att jag tagit ut semestern i förskott? Jag ska nämligen på semester. För några dagar sen hade jag inte ens tänkt tanken på sandkorn mellan mina tår, kallt vin ur små glas och kladdig hud som doftar solkräm, men i natt åker jag. Min Oslo-bosatta väninna Karolina ringde mig och falsettföreslog en sista minuten-resa söderut och jag kände att jag var skyldig min spontanitet att säga ja. Så om några timmar, när jag packat ihop luftiga bomullsplag, strandlektyr för en livstid och pass, åker jag till en medelhavsö för att i 7 dagar prata tjejsnack, bada i iskallt vatten och läsa klart The worms can carry me to heaven.
Dock tråkigt att alla löpsedlar skriker att det kommer bli medelhavsväder i Skandinavien i helgen. Det måste ju betyda att det kommer bli skandinaviskt väder vid Medelhavet…
Okej, inför 22:e maj, då Three 6 Mafia kommer välsigna Malmö och Inkonst med ett besök, vill jag att vi övar på ett unisont “a-ca-de-my-aw-ard-winn-erssssssss”. Jag vill att vi Colgateputsar våra grills och jag vill att vi tränar på att upprerpa vokalerna i viktiga meningar. Som: jag vill att månaden ska gå sna-a-a-a-a-a-a-bbare, jag vill att månaden ska gå sn-a-a-a-ah-a-a-a-bbare. Men på något sätt ändå lyckas sitta still på en stol utan att trilla av av förväntan.
Jag köpte en väldigt fin plisserad kjol på Humana igår. Den påminde mig om Issey Miyakes polyesterlinje “Pleats Please” vilket i sin tur påminde mig om mina luncher i Mayfair. Läs vidare »
Har känt mig håglös sen jag vaknade. Kollade på Malcolm in the middle på tv:n och det hjälpte såklart lite. Sen gick jag till biblioteket för att återlämna en påse böcker och för att bläddra bort rastlösheten. Men när bibliotekarien informerade mig om att förseningsavgiften var uppe i 600 kronor dödförklarade jag min närvaro på Helsingborgs Stadsbibliotek forever. Jag dödade budbäraren också. Grundligt. Jag som känt mig så duktig för att ha lånat om böckerna på internet. Tydligen räcker det inte. Nej, det här med bibliotekslån känns inte särskilt 2008. Man kan liksom inte lämna tillbaka böckerna per sms. Det tycker jag är dåligt.
Och den där räkningen, 600 kr, det är absurt. Jag tänker inte ens bli arg över det. Jag får helt enkelt börja köpa böcker i stället. Det lär vara mer lönsamt i längden (ska det vara så?).
Drack en cappuccino scuro i hamnen, åt ett vaniljhjärta, med min mamma och min bror. Gick och kollade på allt som var gratis på Dunkers. Gick till Bokia. Köpte inget.
Lediga dagar i Helsingborg är oroande svåra. Det är så konstigt att vara i en stad där jag känner igen folk men inte känner någon. Det är inte så bra. Inte i sträck.
Gick hem och gjorde kaffe och hälde det i en termos och gick till en park och satte mig på en bänk och läste i Sophie Calles “Double Game” och observerade sovande ankor. Nu väntar jag på ett vin som ska rumstempereras och en disk som jag hoppas ska diska sig själv.
Jag blir rätt ofta irriterad på Acne. På samma sätt som jag blir irriterad på människor som aldrig, aldrig får fett hår eller folk som aldrig fylleäter. För att allt som spottas ut under namnet Acne brukar vara så perfekt. Varenda litet agerande blir så ansträngslöst fulländat. Vare sig det handlar om ett tunnt uteliggarlinne, en indiansandal, ett par höga jeans, en hemsida, en butikslokal eller en tidning. Och antagligen ett samarbete med ett anrikt modehus också.
När Whyred trampar snett, haltar på sina ställen med dammode utan genomslagskraft, då travar Acne förbi med fanan högt och lyckas med varje ambition. Med varje fest. Varje typsnitt.
Lite står Acne som en symbol för det svala svenska. Det stilrena smakfulla skandinaviska. De sponsrar idealet för den smala gråskalan som man ofta omedvetet försöker leva upp till när man befinner sig i en situation där man huvudsakligen är “svensk”. Jag kan stundtals få panik av att märket - visionen, livsstilen, känslan - som är Acne presenteras så fläckfritt. Så ouppnåeligt för den som har hårstrån fastklistrade på jackryggen eller maskor i strumpbyxorna.
Det här var inte menat som en gnällig manifestation mot Acnes övernaturliga snygghet. Nej, jag skulle egentligen bara tipsa om deras utförsäljning i Lund i dagarna.
Det är dels en chans att fynda billiga plagg, ELLER att få chansen att se Acne-plaggen huller om buller i trånga högar i en dammig lokal, utanför sitt stilfulla bassammanhang. Om man nu tillhör skaran som får tillfredsställelse av det.
Linnéa Falck är designer och bosatt i Malmö. I höstas nådde hon en brytpunkt i sitt skapande och har numera en lite komplex relation till att jobba med kläddesign. Här berättar hon hur hon känner:
