Ibland finns det saker man inte kan googla sig fram till.

Numera när jag tittar på TV med mamma och någon av oss säger “Vilken film har han varit med i?” om någon hotellreceptionist eller nanny på skärmen, pallar vi aldrig hjärnscellssortera särskilt länge innan någon av oss med tårna fäller upp närmsta laptop för att imdb:a personen.

Men, vissa saker går inte. Som den där låten på Café Boheme som jag inte kunde urskilja några ord från texten men visste att den skulle förändra mitt liv om jag bara fick höra den en gång till. Men servitörens ipodskills räckte inte för att han skulle kunna erbjuda mig ett låt- eller artistnamn.

Samma hjärngympsfrustration fick jag också av en person som brukade hopsa in i en klädbutik jag jobbade i Covent Garden. Han hade alltid bångstyrigt hår och mycket fläktande humör och, vill jag minnas, minst ett par excentriska tjejer på släptåg. Han kom in och tog mycket plats och jag gillade honom. Speciellt eftersom vi inte sålde några herrkläder.

Jag försökte visa honom för mina kollegor ibland och fråga: Vem är han? och Varför känner jag igen honom? För det gjorde jag.

Ingen visste. Och det gnagde inom mig. Det gick liksom inte att googla fram svar baserat på ett intryck.

Men häromdagen, ett par år senare, när jag låg i min nyfunna glänta med en bunt magasin, trillade poletten ner. Jag bläddrade fram en sida och där var han.

Sebastian Horsley. Galen konstnär snedstreck skribent som på sitt CV både har en korsfästelse och en Observer-spalt om analsex + nekat inträde till USA.

Den slutgiltiga uppenbarelsen bjöds på av danska S Magazine som i sitt senaste nummer låtit Tony O’Neill göra en grym intervju med konstnären. Det bästa med artikeln är att den börjar med att O’Neill berättar hur han första gången stötte på Horsley på ett NA-möte i Soho. O’Neill var själv där för att scouta till sig lite heroin, ny i området som han var tänkte han att några anonyma narkomaner skulle vara bra guider för hur man fick tag i lite. Så det var där han mötte Horsley. Och han gjorde intryck. Intryck som O’Neill inte riktigt kunde sätta fingret på, men som fastnade.

En massa år senare när O’Neill blivit torr, börjat skriva och skulle dela bokförlag med Horsleys självbiografi, visste han att han var tvungen att prata med honom.

Resultatet kan läsas i S Magazine.

p.s. vad det gäller låten på Café Boheme hörde jag den en gång till: i ett stort kvällsligt cykellopp längs oxford street ur en boombox på en pakethållare. Vilken låt det var är hemligt. Men mitt liv förändrades inte nämnvärt av en andra lyssning.