24 juni, 2008everyday fiction
Min egen eskapi börjar ta sig. Jag vandrar runt på parketten i klänningar som släpar i marken, lyssnar på de mest dagdrivande Miles Davis-låtarna jag kan hitta, dricker kopp efter kopp bryggkaffe, pratar om konstruerad nostalgi med fotografer på telefonen, antecknar på stora A3-papper - för att få överblick, men det blir bara ännu rörigare, tittar ut på rastlösa trädgrenar och förbipasserande som knäpper jackan ytterligare.
Började titta på Pushing Daisies i sommarhuset. Stilgreppet är lätt att spåra till annat - Moulin Rouge, Big Fish, Amelie, Charlie and the chocolate factory - men det är likväl behagligt att bunkra upp med. Nästanbrittisk berättarröst, Disney-färgskala, romantiserande av personlighetsstörningar och en övernaturlig story line. Passar perfekt om man av olika anledningar helst vill hålla sig till verklighetflyktig populärkultur.
Foto: Henrik Montgomery
