A.P.C:s höstkollektion på ett hustak på Charing X road.

Videon är inspelad av människorna bakom Shop at Maison B på Greek Street i Soho som finns i Londons allra finaste patisserie Maison Bertrauxs källare.

Åker du dit får du se gräddiga franska bakelser på rutiga dukar i ett konditori som stått på samma plats sen 1800-talet och sen går trapporna ner till sagogrottan där A.P.C hänger bredvid Eley Kishimoto och Sonia Rykiel.

Sagovärlden som förebild för modeprojekt är så fantastiskt bra.

Att Pippa Brooks, som är ena halvan av butikens ägarpar (utsläppt blont hår i klippet) kallar sig själv Madame, gör musik, är mamma till ett väldigt fint tvillingpar (som varit med i i-D) spär på modefantasin ytterligare.

Och det allra bästa är att man får sina inköp i tårtlådor som kan dingla från handleden i tunna blå snören när man går därifrån.

När Saint Martins modestudenterna försökte överglänsa varandra i mediaflirtande på avgångsvisningen tidigare i vår, var det en som verkligen körde fantasilinan ut. Maki Nakamura gjorde en klänning som en stor tårta, tyger med godistryck och jättestora rosetter. Allt med sagoboken i bakhuvudet.

Som född i Tokyo, landet för Hello Kitty-mani, manga och lolitamode, är hon en av många japaner som faller handfallet för det supersöta och barnsliga.

En annan designer, min favorit, som översköljer sina plagg med naiva illustrationer är Tsumori Chisato. Hennes lekfullhet avdramatiserar klädernas lyx på ett väldigt trevligt sätt. Sidentyget känns lika delikat mot försiktiga fingertoppar, men de många små stirrande ansiktena som fyller tyget, gör klänningen demoktatiskt i sina användningsområden.

(AP Photo/Shizuo Kambayashi) Tsumori Chisato höst 03/04

Så är den attraktiv också, sagovärlden.

Se bara på Sandra Niotillfem, hur många som vill leva i hennes lilla värld och bära hennes klänningar.

Men halva grejen är egentligen drömmen om drömmen. Även i glasyrrosa nagellack, Tsumori Chisato-klänning med småflickor på, Rykiel-rosetter i håret, står man där och väntar på en buss som luktar vitlök med cigarettbrännmärken på armarna och slitna skoklackar.

Modet är helt enkelt en form av eskapism. När man är för stor för att bo i ett dockus och Alice in Wonderland återanvänts för många gånger i grafisk design, då kan man fortfarande köpa, eller titta på, något som ser ut som sagovärlden kändes när man var liten.

Sex and the city och EM. Kvällens TV-tablå sammanfattar den senaste tiden alldeles för bra. Och ett klick in på Text-TV med FRA-förslaget. Gillar inte när livet blir ett konstant nyhetsflöde genom kroppen med samma rabblande om och om igen. Just nu har jag känslan som om jag läst Metro, City, .SE och Xtra i rad. Överfylld men helt tom.

Kvällens mest hjärtskärande programpunkt var ändå SVT:s “Orangutangernas räddare” där det fanns en orangutanghona som tvångsrakats av all päls och tvingats till prostitution med människor.

Ja, pratar apor när Mc Solaar sjunger La Belle et la Bad Boy på treans satc-maraton, när gula och blå män är i sorg och stora bröllopsklänningar släpas i sopor. Det går faktiskt.

(AP Photo/Darla Khazei)

Tricky flyttade till L.A.

I DVD:n som följde med hans förra skiva gick han på soliga kaliforniska gator utan att längta hem till ett vädermässigt moody England där media kallade honom djävulen.

Men nu verkar han behöva sitt fosterland igen. För nya skivan handlar om hans förortsuppväxt i Bristol. Det är förresten inte nödvändigt att döma honom för att första singeln heter “Council Estate” och att han i videon illustrerar med sorgsna förortsblickar genom smutsiga fönsterrutor och duvor. Har man bott i ett “ghetto” så gör man musik om det, så lyder regeln. Den brittiska förortsbilden är dessutom inte riktigt lika mediavan som den amerikanska, därför blir det så snyggt när den får visas i kornigt YouTube-format, kolla själv:

Skivan “Boy Knowles West” kommer ut den 7:e juli. Det har gått 5 år sen förra. Sen dess har han hängt i USA, bott på hotell, gjort film och festat väldigt mycket. “You don’t really wanna be in the studio when you can be on Sunset Boulevard drinking Saki!” förklarar han sin frånvaro. När han äntligen blev sugen på att göra ett nytt album tog det honom ett år skaffa ett skivkontrakt.

Costanza Francavelli, tjejen som tog över där Trickys tjejröst - och Baby Mama - Martina Topley Bird slutade på albumet “Vulnerable”, har förresten släppt en egen skiva precis. Martina är också ganska skivaktuell med otroligt fin tredje skiva, producerad av Danger Mouse, som är ute sen en månad tillbaka. The Times skriver att hon är triphopens mest underskattade artist och att hon tillfredsställer “all those who like their music to play around in the area where gritty meets pretty“.

So, all in all, bra tider för några av nittiotalets subgenres.

Sommar-reorna verkar stressbörja tidigare och tidigare varje år. Kanske extra tidigt i år eftersom det går så dåligt för detaljhandeln. Butiksägarna får väl lite panik och måste ut, ut med alla varor innan de stora lådorna med hösten kommer lastade.

Personligen är jag på inga sätt redo att börja laserinspektera trånga klädställningar efter fynd. (En detalj kan ju vara att jag inte har några pengar.)

Har alltså inte stenkoll på procentsatser, datum och ställen, men det jag VET är att Martys rea börjar på torsdag 19/6 och att Issues redan är i gång. Likaså Svensson. De flesta kedjorna har även stora röda realisationsbanners i sina skyltfönster.

Soulland ska ha lagerutförsäljning på torsdag 19/6 14.00-19.00. Vesterbrogade 69, 2 baggård, våning 3. “Prices from cheap”.

Smyckesdesignern Zarah Voigt har också sommarutförsäljning, på samma dag, i samma stad, i hennes butik på Gammel Mønt 23 i centrala KBH. Från 11.00.

(Foto: Björn Larsson Ask)

Är fortfarande i HBG. Väggar har fel färger i den nya lägenheten och folk ska bestämma vems pengar som ska köpa hinkarna med vit färg och vems armar som ska måla innan vi drar dit med ägodelar och oss själva. Jag har fortfarande inte sett lägenheten och jag planerar inte att göra det heller, förrän jag står där med flyttlådor och eventuell målaroutfit. Det finns en perfektionistisk man som har koll åt mig så länge.

Så, rastlösheten har första hands-kontrakt i min kropp här i sundets pärla. Det är i alla fall dåligt väder, något jag kan finna tröst i när jag inte har någon att hänga i parkerna med (mitt eget sällskap behöver en paus, det blev lite mycket av mig själv där ett tag). Sitter lite (eller mycket beroende vem du lyssnar på) på små caféer och har lyckat nästla mig in lite. It helps.

Idag var jag på biblioteket, av den enkla anledningen att det är den bästa platsen i hela världen att vara när det regnar husdjur och åskar. Man kolla på blixtarna underifrån genom glastaket.

Dock är det många drug addicts på andra våningen där jag residerar. Hatar att jag inte kan låta bli att titta när de går bakom hyllan för Särskilda Konstnärer för att injicera. Varenda människa som går förbi bedömer jag inom samma ram: Jonkare eller inte? Det räcker med en hetsig armrörelse eller lätt acne för att jag tyst ska döma.

Idag var det i alla fall en av mig stämplad man som gick runt och pratade med sig själv, jag tyckte det var intressant att han höll ett ex av “Må Bra” i handen.

(AP Photo/Pottsville Republic,Mark Nance)

Mamma mailar dagens outfit-bilder för att hon vill ha hjälp att välja påklädning innan hon ska till orkesterfest…

Mötte ett par silikonbröst innan, på gatan när jag var ute och vandrade i min huset-på-prärien-långa kjol. Kjolen är för lång för att tolkas som ungdomlig och för kort för att verka modelång. När jag fick ögonkontakt den vädrade barmen var det svårt att inte lägga märke till just hur mormonsk jag såg ut. Men just när jag tänker den tanken, obehindrat stämplar min egen stil enligt en subreligion, så inser jag att ibland går kanske mitt koncepttänkande lite för långt.

Står i trasig genbrugsbutik i småstad och bara: Vad tycker jag om den här kjolen? Alltså mönstret är ju lite tantigt och längden är fantastiskt menlös. Men det ser nästan mormonskt ut… jag tar den!

Om det har något med Chloë och hennes Big Love-prestationer att göra vet jag inte. Det kan nog bero på att jag grubblat lite för mycket på mormonmode bara.

Det beror i alla fall INTE på att Grey’s Anatomy-Katherine Heigl ska spela mormonrymmerskan Carolyn Gossip i filmen om hennes liv i mormonsekten FLDS. Den tanken ger mig inga påklädningsilngar längs ryggraden alls.

Mamma ringde igår och föreslog att jag skulle hänga med henne till en väninna i Snekkersten. Av samma anledning som Phoebe lånade ut en gullig Golden Retriever till Joey när han var deppad. Djur-tröst. Vänninan hade nämligen kattungar.

Det hjälpte definivt med kattklappning och rosévin i mjuk soffa. Vi hann även sitta på en utsiktsplattform i träd, lukta på växtlighet och äta koldskål.

(mami i trädet)

Blev lite ställd när jag som vanligt köpte COVER och satte mig på tåget och ett Courier-brev underskrivet förläggaren Malene Malling trillade ur den danska tidningen i min famn.

Läs vidare »