Fryser lite om benen för jag har på mig spetsstrumpbyxor på biblioteket. Spetsstrumpbyxor, som nästan får mig att kippa efter luft av bara tanken, just eftersom man kan få de korta, vita benen att förvandlas till svarta vackra lace-amazoner. Behöver inget mer. Än spetsen. Så känns det nu.

Spets är bra för man kan bunkra upp med det och spara. Små överdelar och långa slöjor (kanske) och sen behöver man inte skänka dem en endaste blick förrän det regnar efter flera veckor av medelhavssol i Sverige. När regnet rusade över biltaken imorse blev jag ändå nöjd. Tydde mig till spetsen, det svarta, mina ben blev långa.

Kan vara trött på spetsen länge. Gilla bondage i stället eller bohemen, vad vet jag. Men spetslusten kommer ofta och hårt. Då vill jag ha mycket samtidigt. Idag har jag begränsat mig till strumpbyxorna, trosor och mobilfodral. Det blir mer tröst än sorg.

Slog av en händelse upp Vogue (UK) mitt i en spetsnostalgisk artikel där skribenten Candida Lycett Green med utgångspunkt i sin mormors slöja går igenom spetsens historia. Jag läser det återblickande romantiska men hoppar över historiebiten. Har aldrig klarat läsa kronologiska redogörelser för historiska händelser. Vill i så fall bläddra i uppslagsverk själv, annars blir det bara en torr rapport om fransk cotoure. Det är ju inte på det sättet jag vill ha min spets.

(AP Photo/Daniel Ochoa de Olza)

…

Mina fotsulor är såklart svarta, i sängen. Önskar att jag kunde släppa tanken om ingrodd smuts mot ren trygg ljus säng. Men vi har slutat dammsuga eftersom vi ska flytta, så det gror saker över hela parketten och det är inte bara som jag paranoiar om nytvättat överkast. Läs vidare »

Varför kallar Bree sin son för S.O.B? Känns som en intressant vinklad förolämpning.

Glömde förresten säga något om Kylie-konserten.

Med 8000 personer och en scenbudget på £10 mille, spindelklänningar och vida aftonblanka byxdressar från Jean Paul Gaultier, ett helt fotbollslag (med en handfull avbytare) dansare, ambitiös videokonst på storbild och hits. Hits! Har hon verkligen gjort så många hits? tänkte jag där jag satt på trång farmorsparkett utan att röra en min. Tokyoneonljus, inoljade matrosbröst, blommor i hår och spänstiga kroppar. Ett tag trodde jag faktiskt att pampigheten skulle påverka mig, sitta kvar efteråt. Även om jag personligen aldrig haft ens en hemlig affär med Kylie, så tog liksom överdådigheten över. Jag går ju inte så ofta på kabaré, så det kanske var det. Men det var en bra konsert. Ambitionen, helt enkelt. Ett perfekt sätt att presentera en popstjärna. Som om hela världen har varit med och planerat konserten.

Men när jag gick därifrån kände jag i alla fall ingenting. Classic arenakonsert.

Rec här.

Ikväll uppträder Kylie på Forum i Köpenhamn. En anledning att ha på sig mycket smink och dansa med slutna ögon eller vidöppen mun. Vilket man vill. Och paljetter. Fjädrar. Armbågar i luften.

Det verkar nästan som om jag luckrat upp en liten personlig uppenbarelseguldgruva signerad Horsley.

Bilden ovan tog jag i April förra året. Jag var nog full då, för det är en dörrskylt som jag lagt märke till många gånger när jag genat bakgator genom Soho, men det var först nu som jag stannade, plockade fram kameran och fotade. Jag gissar att ett par after work-pints var anledningen (de brukar få mig att romantisera vardagsgrejer). Tror inte ens jag bloggade bilden efteråt.

Men, gissa vem som bor på adressen? Vem som dagligen öppnar porten för att trippa upp till sin sammetslägenhet? Yes, mr. Horsley.

—>

alltså, jag tycker de verkar ha ett väldigt mysigt förhållande.

Ibland finns det saker man inte kan googla sig fram till.

Numera när jag tittar på TV med mamma och någon av oss säger “Vilken film har han varit med i?” om någon hotellreceptionist eller nanny på skärmen, pallar vi aldrig hjärnscellssortera särskilt länge innan någon av oss med tårna fäller upp närmsta laptop för att imdb:a personen.

Men, vissa saker går inte. Som den där låten på Café Boheme som jag inte kunde urskilja några ord från texten men visste att den skulle förändra mitt liv om jag bara fick höra den en gång till. Men servitörens ipodskills räckte inte för att han skulle kunna erbjuda mig ett låt- eller artistnamn.

Läs vidare »

Jag har hittat min bröllopsklänning.

(Issey Miyake hösten 08/09)

(AP Photo/Jacques Brinon)

Lupe Fiasco, Jay-Z:s lilla älskis, kommer till KB den första juli.

(AP Photo/Jason DeCrow)

Lupe Fiasco har alltid varit rätt noggrann med att branda sig själv med nyckelord som pålitlig, litterär, religiös och medveten. Utan spruckna läppar, pistoler och rödsprängda ögon har resultatet varit lättolkat som “svärmorsdröm”. Vilket kanske inte är ett självklart framgångsrecept för många rappare, men det har funkat rätt bra för Lupe Fiasco.

Eller, rätt bra, då menar jag om vi blundar för när han fick en alldeles egen miniskandal på halsen, när han glömde texten till en Tribe Called Quest-låt och på köpet dissade en hel hihopera. Eller när han gör sådana här nyårshälsningsvideor... Då är blir det svårt att se på hans musik med ett öppet sinne.

Den bild av honom som sorglös kid på skateboard, har idag ersatts av honom som en lite lillgammal, något torr moralpredikare. Men det är ju också ett popstjärnekoncept.

Lupes överdrivet anständiga uppenbarelse har faktiskt den positiva effekten att han är väldigt seriös med sin musik. Han har inget behov av att jonglera vapen och slentrianrulla svordomar ur munnen, så resultatet blir ofta genomtänkt och aningen nyskapande.

Senaste skivan “The Cool”, som kom som nummer 2 i ordningen, var ett konceptuellt och vemodigt album med många stråkar och utdragna vokaler. Långt ifrån de lättsinniga dagarna på brädan som fläktats på debuten “Food & Liquor”. Det bästa med den nya inriktningen var att det på riktigt kändes som Lupe tävlade på sina egna premisser. Blandade sin intellektambition med drengerøvsprofilen. Sen om skivans 19 spår rakt igenom var värda guldmedaljer kan diskuteras.

Så här såg han ut när han spelade på Rust förrförra hösten. Med sig på scen hade han ett fulltaligt gangstaposse som han vägde upp för genom att bära glasögon halva konserten.

Jag tvekar inte en sekund på att Lupe Fiasco kommer ge publiken valuta för sina biljettpengar när han kommer till Malmö. I år har det varit alldeles för många slappa konserter signerade amerikanske rappare och det kan behövas en stenseriös plugghäst för att återfå lusten att rada upp hundralapparna i biljettluckan.