Lyckades med något fantastiskt idag. Ha ett behov, gå in på H&M för att stilla det och lyckas stilla det. Nu pratar jag inte om ett shoppingbehov, utan ett praktiskt behov. En kjol. Svart. En medgörlig svart kjol som kan användas utan tanke. Som kan plockas upp när det väntar en buss, taxi eller optikertid för nära på urtavlan. Jag har nämligen varit usel på att konsumera de senaste månaderna. Nästan bara second hand-köp har uppdaterat garderoben. Och säga vad man vill - mina plisserade långbyxor, guldcardies och syntetkjolar med kufiska tryck - jag älskar dem till döds förstås - men de är inte särskilt medgörliga. De är inte så spontana. Man måste lägga pussel. Och pussel varje dag tar tid. Det är inte alltid jag har lust. Och det hjälper inte att jag slutat använda jeans. Det gör processen ännu lite mer komplicerad.

Men, alltså H&M idag, in, swipa kortet 198.00 fattigare och plötsligt var jag tillbaks på andra sidan. Med H&M-plastpåse dinglande från handleden på Gustav Adolf torg, något tomt konsumtionsbelastat i blicken sådär. Det var nyttigt. Det gjorde inte så mycket att kjolen var en storlek för liten och därför stred mot min rådande bekvämlighetsprincip, översta knappen gick igen, done deal.

Det bästa var att jag kände mig lite som Mark i Peep Show när han sitter och tänker “I go out and have croissant! I’m just a normal, functioning member of the human race, and there’s no way anyone can prove otherwise!”

De första bilderna ur det mest intressanta H&M-samarbetet hitills har börjat ploppa upp på internet. Att tyda av de scannade katalogbilderna hos High Snobiety kommer Comme des Garçon hjärta H to the M lukta mest av kollektionen Shirt. Det vill säga många no-nonsense skjortor i fina snitt. Nu utan 2500 kronor på prislappen.

Annars syns haremsbyxor, ridlårsbyxor, fina svarta klänningar med kyskhetsmarkörer (hög hals! långa ärmar!), prickiga skjortor, klänning med blombladsfall, trenchcoat med och utan smokingsvans.

Jag tänker inte göra en djup analys av så små och relativt otydliga bilder - CDG-plagg ska smakas, smekas och andas för att bedömas - men det ser faktiskt bra ut. Jag tror det skulle kunna vara farligt att bara släppa otroligt verbala och galna plagg, de skulle liksom bli trafikljus i stadsbilden, precis som H&M:s hungrigt slitna samarbetsplagg brukar bli. Att hålla plaggen relativt nedtonade, gör dem lättare att integreras till massornas egna garderober än att bara skrika ut sin avsändarbutik inför hela världen. För det är ju massorna som ska ha kläderna - säga vad man vill om de långa fingrarna och buffelhjordarna som stormar affärerna i november. Därför tror jag att den svart- och grådominerade färgpaletten i kombo med fingertoppssmickrande material och lite Kawakubiansk assymetri är den allra bästa lösningen för samarbetet mellan giganterna.

Köpenhamns modevecka närmar sig med stora steg, vare sig vi tycker att semestern är över eller ej. Jag kommer snart överge det strandliv jag de senaste dagarna omfamnat, för att räkna paljetter och skulpturerade axlar. Tänka sommarmånad 2009 med öppet sinne.

För att komma i stämning för modescenslekstuga i copenhagen central tänker jag rada upp lite events värda att gnida handflatorna mot varandra för. Vare sig man har vässat klackspetsar och/eller rullat ner chinos för att vara på plats, eller tänker hänga på låset (= copenhagenfashionweek.com eller cover.dk eller dyngan.se) hemma under täcket.

först ut: MOONSPOON SALOON

Den danske Israel-födda konstnären Tal R brukar vanligtvis göra färgstänkta kollagetavlor som hängs på stora museum världen över. Nu har han stannat till för att göra ett modeprojekt i armkrok med designern Sara Sachs, i samarbete med fotografen Noam Griegst och stylisten Melanie Buchhave. Läs vidare »

Ann Demeulemeester höst 08/09.

Det har inte varit en sommar av passion. För att precisera: ingen sommar av personlig materialistisk passion. Jag har inte svärmat ordentligt för något på rätt länge. Inga bilder på kappor har vilat i plånboken och inga fotjärn har klickats hem för att beskådas, inte bäras.

Men nu har jag detoxat klart från känsliga klädrelationer och kan igen haka upp mig. Ann Demeulemeesters satin-(tror jag)byxor är kanske det bästa plagget jag sett på länge. Dramatisk höstväxlighet med blommor på mjuktunt tyg. Jag behöver inget mer.

Har nästan helt slutat använda jeans eller andra byxformationer som inte känns som ömma smekningar att bära. Ja, det är i allra högsta grad en bekvämlighetssak, men sommaren gör det med en. Läderremmar skaver mot naken hud, för små skor gräver, jeans tighthet som en mardröm - stickningarna vill göra sitt avprint mot lårytan. Orkar inte det. Vill bara smekas, vårdas.

De här byxorna, de kommer smeka. Och det vill jag ha just nu. Smek.

Basgången känns i fönstret. Mamma var här på besök idag och jag tänkte först inte säga att det var någon sorts festival och i stället bara stå vid sidan och låta hennes eventuella Möllan-relaterade Hippie-fördomar bli bekräftade med hjälp av sofforna på gatorna, den soltempererade ölen, dreadsen och musiken på bakgårdarna.

Nu ska jag och min favoritarmkrok ta en kvällspromenad in i basgången och dela på den fransk sjukommatvåa som jag råkade köpa på grund av snygg etikett. Innan åt vi Imam bayildi som jag lagat och satt på golvet (har fortfarande inget bord) med tända ljus (har fortfarande inte köpt en lampa). Nu går vi tills mättnaden gått över så att vi kan äta efterrätt.

Ser ut som henne. Jovovich. Jag har blivit lite smartare nu. Av olika anledningar. Min mamma gav mig en tysk InStyle och först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den och lät den ligga med baksidan och Juergen Teller-reklamkampanjen uppåt på en pall. Sen upptäckte jag att tidningen var späckad med små skönhetsprover - shampoo, dior homme parfymprov (intressant i en tjejtidning, var det för att man skulle bli alldeles “åh, den här sicilianska citrondoften vill jag känna när jag lutar mig mot min killes hals. Jag köper den till honom”?), kräm för ansiktet (tror jag) och läppstift, “Farbe und Pflege”, marknadsfört av Milla Jovovich. Rastlös ungdom som jag är, smetade jag tanklöst på det på läpparna. Nyansen var 100 Spice for Days.

Nu, när jag i panik stått och utan resultat försökt skrubba bort den glittervinröda färgen från min stackars mun fasar jag lite och undrar vad exakt som menas med “…for days”.

Jag har i alla fall lärt mig det här:

Jag och Milla Jovovich har inte samma läppstiftstolerans.

Borde lita mer på mina instinkter om att inte röra tyska InStyle.

Smink utan spegel låter finare i fantasin.

Min tyska är dålig.

Loréals nya läppstift verkar faktiskt hålla vad den lovar. Om man pratar hållbarhet och vattenfasthet.

Foto: Diane Bondareff

Måste bara säga att jag är barnsligt förtjust i mood-adjektiven som står om Nas på allmusic.com:

• Bitter
• Brooding
• Brash
• Confident
• Confrontational
• Menacing
• Ominous
• Intense
• Bleak
• Street-Smart
• Somber
• Rousing
• Angry
• Thuggish
• Harsh
• Hostile
• Aggressive
• Gritty
• Raucous
• Rowdy
• Tense/Anxious

I mitt liv, har jag gjort ungdomligare saker än att innan midnatt bryta av från ölgruppen för att smyga hem, inom kiosk och köpa snickers och ramlösa citrus, smyga hem, hem till sängen och gilmore girls och se två avsnitt i stället för att vara sorglös på ett trångt debaser.

Exempel på ungdomligare sak jag gjort: blivit glad för att jag lyckats lösa DN:s korsord och sedan upptäcka att det var den upp till 13 år. Eller, korsord är kanske inte heller ett stjärnexempel på att man nyligen halsat ur ungdomens bägare?

Nu ska jag trassla klart tovan som är mitt hår och möta someone special på centralen. Få något livfullt i blicken.

Det verkar som jag försöker ta lite sommarlov. För att inte få dåligt samvete skyller jag på att jag inte fixat ett enda bord i lägenheten och därför inte kan jobba. Men jag vet ju, jag vet ju, att det inte är en anledning. Riktiga artists skriver sina romaner på baksidor av servetter även om de sitter hukade på regniga centralstationer med trencoatkragarna uppfällda. Och saknar 4 fingrar.

So, uppenbarligen är jag ingen artist. Men det känns okej. Det är nog nyttigt att känna in sin nya lägenhet genom att inte göra någonting. Bara kolla på DVD-boxar från den “favorit”-märkta hyllan på Hemmakväll (aldrig bott närmre en videobutik i mitt liv - det måste ju onekligen få konsekvenser) och experimentera med nya te-sorter och badskum. Avsaknad av kaffemaskin har nog också något min ickeexisterande jobbrutin att göra.

Intressant är, att det här dåliga samvetet jag försöker förtränga genom att komma på dåliga ursäkter, inte skulle existera om jag låg på en gräsmatta och solade. Eller drack lunchöl med någon bästis. Det är soloskapet och hemmaplaceringen som är bidragande kriterier till att sysselsättningen inte känns okej som sommarlovsspenderande.

Hade jag haft ett kontorsjobb på annan adress hade jag inte dömt mig själv en smula för att sitta djupt i soffan eller vänta till efter lunch med att lämna lägenheten i den tråkigaste veckan i juli (ja, det finns sådana).

Ehm, egentligen skulle jag bara skriva att jag gillar att Lorelei i Gilmore Girls har samma väska i hela säsong 4 (minst).

När man har en blogg kan man inte hålla så många hemligheter för sig själv.

Jag ska strax till Sopstationen bakom centralen för tredje gången denna veckan. Denna gången tar jag med mig bärhjälp till det lilla söta repiga plexiglasbord som jag hittade och betalade för igår. Sopstationen passar mig. För det är billigt och de får nya saker varje dag. Dock är det tydligen lugnt nu på sommaren: jag pratade med en man som förklarade att de “bara” hämtar 50 ton prylar i veckan. Men 50 ton måste väl ändå vara nog för att det ska vara ok att gå dit 3 gånger på en vecka utan att riskera att fastna vid en och samma porslinskopp.

Min co-tenant (vad ska man kalla det? Flatmate? Bedbunk? BedHUNK? Jag tar inte s-ordet i min mun förrän jag är 35 minst) är mer inne på nytt designblod, slicka ikoniska möbelformationer som får mina “antikfynd” att se ut som små, slitna - men mycket prisvärda - högar skräp. Men jag gillar ändå att gräva och kämpa lite för mina prylar. Sen skadar det inte att hans köper sin andel på Vujj. Det gör min inredningshobo-look lite mindre påtaglig.