Igår när jag satt på en indisk restaurang på Bergsgatan och verkligen åt (inte ett riskorn kvar på tallriken sen) pratade någon vid bordet om något hemskt som hade hänt och jag fick för mig att referera till en våldtäktshistoria i min bekantsskapskrets men hejdade mig några ord in eftersom det slog mig att
det var inte en våldtäktshistoria i min bekantsskapskrets, utan en Afasi & Filthy-text jag tänkte på! Jag har vant mig vid att blanda ihop olika tv-serier med mitt verkliga liv men, svenska hiphoptexter? Det verkar ha gått aningen långt.
Afasi & Filthy värmer i alla fall upp före Lupe Fiasco ikväll. På KB. Om man behöver bunkra upp med lite svensk novellrap (jag verkar ha fått nog, får hålla mig i bakgrunden).
Väldigt fin är hon förresten, det måste man ge henne.
Foto: Miguel Villagran
Jag hittade en klänning en gång. Den var lila, i trikå som var draperad på ett sätt som fick kroppen att se overkligt amazonlik ut.
När klänningen hängde på galgen - tung och färgad som ruttna plommon - såg det ut som en sådan klänning man inte kan bära utan att vara tvungen att göra ett kroppsstatement. Ni vet: hej! här kommer jag med min rumpa promenerandes. Tänk Versacekroppsstrumpan. En fin klänning, men omöjlig om man vill bära en klänning och inte sin kroppsform på display. Ibland har man bara inte lust. Att klä på sig en kropp.
I alla fall provade jag klänningen. I Libertys omklädningsrum, där draperierna var i sammet och speglarna guldkantade, upptäckte jag att klänningen var magisk, för dess draperingar skulpturerade kroppen helt overkligt. Kroppen såg inte smalare ut, bara utopiskt svarvad ut. Och klänningen har varit fastetsad i mitt huvud sen dess.
Varför jag inte köpte den? För att även om den var på rea och nere på £72, var det precis £72 mer än jag ägde. Men jag ångrar. Och har letat överallt (ebay) för att hitta den, men såklart utan framgång.
Så igår när jag trippade in på Collezoni på Baltzargatan, butiken som säljer gamla restlager och kollektionsprover från olika internationella designers, fick jag något glasartat i blicken när jag såg att halva butiken fyllts av Vivienne Westwoods Anglomania. När jag spöklikt började rota mig genom galgarna fick jag till slut ge upp. Det var inte SS06 som hängde där, utan SS08. Ett stort WOHO för dig som vill köpa en aktuell sommarkollektion på 70% på en gata nära dig, men ett litet hugg i hjärtat för den som blev påmind om en lost love.
Upptäckte att nya A Magazine nått Malmö igår.
Antwerpentidningen som kommer en gång per säsong har en ny designer som kurator i varje nummer. Det var Walter van Beirendonck som först kom på idén i 2001 och sen dess har det släppts 7 editioner, bland annat med Haider Ackermann, Yohji Yamamoto, och Veronique Branqhuino i härskarstolarna.
Nu är det Kris Van Assche som fått låta sina kompisar fylla tidningsytan. Bland annat har han 7 sidor med bilder på medarbetarna på Dior Homme och så har han låtit Jeff Burton fota porrstjärnor på ett tvätteri.
För mig finns det inte så många tidningar som verkligen glöder hål i pressbyrånpåsen, men A Magazine, är en sådan tidning. Blir tvungen att bläddra försiktigt, kisa, anteckna, stryka pappret mot kinden. BOKSTAVLIGT så bra. Jag tror dessutom inte man behöver vara magasinjunkie för att få ut något av den. Bara tycka om fina bilder och ambitiösa modemänniskor. Och det gör väl alla.
