Jag köper det här. Rakt av. Fickor med hål i. Jag är alltid pro fickor i klänningar, för att man då alltid har någonstans att stoppa händerna. När man marscherar ner för gatorna. Händerna i fickorna. Men fickor som ska fyllas med ägodelar funkar inte på alla plagg. Det är synd när funktionen i sig själv stjäl uppmärksamhet från helheten. Som på Marios Schwabs kroppstäta mosaikklänning ovan. Stjäl inte de ihåliga fickorna fokus från helheten? Jo, men här är hålen en röd tråd. De finns under bysten, på höften. “Fickorna” blir dels en del av estetiken, samtidigt som de erbjuder tryggheten för händerna utan att bidra med knöliga klumpar under tyget. Och fingrarna? Oh, fingrarna!
Dessutom ser de målade naglarna ut som små mosaikplattor.
Igår på Lille Vega önskade jag lite att jag inte var tvungen att stå med bakhuvudet lutat mot väggen med block i handen och i stället kunde ha deltagit i dansextasen i Bonde Do Roles publikhav. För de som känner mig är kanske inte “dansextas” naturligt synonymt med saker jag brukar gilla, men igår kändes det så. Det var till och med en kille som tog av sig tröjan. På en torsdag.
De två personerna som syns i mitten av bilden (bicepstatuering och skandikille) praoade som bandmedlemmar efter att de blivit uppbjudna på scenen. Tatueringstjejen var helt galen. Hon sprang bor och öppnade så många av bandets vattenflaskor hon kunde, drack, duschade sig med vattnet och försökte ha vattenkrig med bandmedlemmarna. Men Bonde Do Role verkade gilla det. Puttade inte tillbaks henne i publiken, vilket ju skulle vara den naturliga reaktionen när någon i tight trikå blir lite väl bekväm i ett scensammanhang.
Foto: Fashion Tale Magazine
Sverige fick ett nytt modemagasin i veckan. Fashion Tale Magazine har hårda ryggar och är fylld endast med modefotografier (aka editorials), med det textmässiga begränsat till fotografiseriernas inledande ingresser. Nischen är att det är bilderna själva som ska fungera som berättarröster genom tidningen. Inga tyckare med efternamn som ligger bra i munnen, ingen trendspaning, inga mingelbilder, inga budgetvarianter av catwalkplagg, inga designerintervjuer.
Bara bilder.
En av tidningens tre grundare, Carl-Axel Wahlström förklarade tidigare i år till Dagens Media att han tyckte att det saknades en tidning som ägnade sig helt åt modefotografi. Vilket det kanske ligger något i, men man kan bevisligen redan lägga många hundralappar i månaden på magasin som är fullproppade med fantastiskt modefotografi, men då även med text. Men Fairy Tale Magazine kanske lyckas få fram något mer i sina modereportage, genom att inte varva dem med artiklar.
Fashion Tale Magazine är ett sådant magasin som gör sig bra i en tidningsstapeltorn på valfritt parkettgolv. Eller på ett coffee table, om man har något sådant. Fokus är mer på historier än nyckelplagg, så tanken är väl att man i framtiden ska kunna sätta sig ner bredvid sin tidningsstapel och plocka fram en flera år gammal edition utan att känna sig påhoppad av söndertuggat trendtjat.
Tidningen kostar 170 kr på Pressbyrån. 90 sidor modefotografi finns också online (utan köttiga pdf-filer som ger laptopen kalla kårar). Claes på Resumé tänker konkurs, och ja, att sälja ett magasin utan text för nästan 200 kronor är knappast det mest kommersiella man kan göra. Men om jag skulle kalla tidningen för kommersiell skulle det vara en förolämpning. So, so far so good.
Foto: Lazees Myspace.
Lazee - en av de få svenska rappare som man skulle slippa skämmas över om man skulle ge en lektion i svensk hiphop för någon internationell - släpper sitt debutalbum “Setting Standards” idag. Ett debutalbum som är svårt att ogilla om man gillar Lazee. Detta trots Neverstore och Fred Durst som gästartister.
Om att The Streets ska sluta släppa skivor. Om att det inte ens gör mig vemodig. Om att jag är vemodig ändå.
Foto: Tomas Oneborg
Läs vidare »
Metallskrotet på fingrarna klickar när jag skriver, skrapar mot varandra, lämnar gröna ränder runt hälften av mina fingrar. Min helg blev längre än planerat. Jag vaknade upp på soffan hos min mamma imorse med samma on-and-off huvudvärk jag haft sen i fredags förmiddag. Söndag kurerade jag den genom att ligga djupt i sängen med två laptops som sällskap (gilmore girls på ena, uppdatering av mobilmjukvara på andra), söndag kväll genom att dricka rött vin (ja, cure) och vinka av en av de bästa som är på väg runt jorden nu. Idag genom att kolla på TV hela dagen med min salmonellautslagna lillebror på samma soffa. Nu åker jag tåg, rullar in till Lund as we speak. Håret hänger som gardiner ner i ansiktet. Har druckit 6 kronors tågcappuccino med kakaosmak. Vintern kan komma nu. Jag är redo.
För några veckor sedan spekulerade Karin på vilken nagellackstrend som skulle komma att ersätta den nerbitna svarta. Mitt förslag är vattenfärgsgrön, eller i allmänhet konstiga färger som gör att man kan undvika bli kategoriserad i en samlingsnorm på någons blogg. Jag tänker mig att osmickrande b-side-nyanser kommer att målas på neurotiskt korta nagelytor. Färger som verkligen inte går att matchas med någonting, förutom något utgånget i kylskåpet.
Detta är kanske egentligen mer vad jag hoppas, mer än vad jag med handen på hjärtat tror.
Förslag på nyanser:
Rainy Asphalt
French Mustard
Chocolate Chip Cookie
Forest Moss
Autumn Leaves
Old Car Rust
Lazy (S)nailskin
Hulken Hooligan.
Slug.
Atmosphere och Brother Ali spelade inför ett slutsålt Lille Vega igår. Jag bestämde mig för att en Atmosphere-konsert på samma vecka fick räcka och hoppade därför över spelningen i Malmö. Kan därför inte göra en smart jämförelse och dra slutsatsen om vem som fick bäst behandling: svenskarna eller danskarna. Men det är inte omöjligt att det var danskarna.
Jag tycker det är roligt att Ant och Slug alltid tar sig en promenad i konsertlokalen och känner av stämningen innan de ska upp på scen. Eller, jag vet inte om de alltid gör det, men sist jag såg dem, på KOKO i Camden, hängde de i baren mitt i lokalen innan det var dags. Och ingen kände igen dem. Eller ingen gav sken av att de kände igen dem i alla fall.
Igår strosade Ant långsamt runt i salen utan att få så mycket som en blick på sig. Men när konserten var över och Brother Ali hängde nere vid garderoben köades det tårögt för att få snappa kompisbilder med mobilkameran.
Det kanske syns på bilderna att det var varmt? Det var varmt. Här ser ni hur Brother Alis hud höll på att gå i upplösning:
