Det är något nästan fantastiskt inför Vibskovs show. Det är modeveckans sista riktiga visning, det finns inget som hindrar den från att bli riktigt rejält försenad. Press och VIP som de senaste dagarna blivit bortskämda med bra sittplatser och välfyllda goodiebags måste plötsligt stå packade som får i den lerigaste vattenpölen i väntan på att få släppas in i den stora ladan på Christiania. Det är som om alla tolkar skylten “press” som en uppmaning. Det är trångt. Precis som i kön för “vanliga människor” hundra meter bort. Var sin trång hetsk kö, skillnaden är att den ena kön måste betala 50DKK och den andra slipper.

Det värsta med modeveckan är den ständigt rådande hierarkin. Hela tiden delas folk upp i statusgrupper, från sekunden då man mottar - eller inte! - sin inbjudan. Vilken rad får man sitta på? Finns det en goodiebag på ens stol? Får man åka med i specialcoachen efteråt så att man hinner med nästa visning? Kan man överhuvudtaget se catwalken från ens plats?

Under modeveckan blir alla statusfördelningar väldigt tydliga. Saker man får för sig i vanliga livet, som att personal i lyxiga butiker skulle se ner på en när man kommer in för att man inte har tillräckligt dyra skor, blir påtaglig verklighet. Det är ett paraderande av etiketter, sociala förmågor och bekantskapskretsar. Även om man intalar sig själv att modellen som får sitta på raden framför inte är bättre, inte har mer rätt att vara där, så blir man lite tvingad in i den roll som en sittplats - eller ståplats - innebär. Även om det inte är logiskt att någon som är där för att mingla får bättre utsikt än den som faktiskt ska bevaka eventet. Men under modeveckan är det så.

Jag står med ett glas gratis champagne mot underläppen inuti Skuespilhuset, lutad mot glasväggen ut mot havet. En familj kommer förbi och tittar intresserat in för att se om någon känd råkar vara där. Paris kanske. De har på sig crocs. De får inga blickar tillbaks, eller kanske någon hastigt, avfärdande slängd. De har redan blivit placerade i statustrappan, av den enda anledningen att vi är på ena sidan glaset och de på andra.

De här med rollerna man går in i. De gångerna jag fått sitta på de allra bästa platserna har varit på grund av att jag varit någons +1. Då är jag reducerad till +1 men blir ändå behandlad bättre än många av de gånger då jag sitter i stolen bakom och faktistk är där i jobbet. Det finns inte mycket logik i det. Det känns som en väldigt föråldrad typ av elitism, som hela tiden byggs på av oss som är där. Man mäter människovärde på övertydliga sätt, på konstiga grunder. Vi gör det varje dag, på gatan, när vi väljer sittplats i bussen, men varför vill man sträva efter att ha en sådan miljö? Det känns som ett väldigt klichéartat sammanhang för mode. Som av någon anledning blivit helt accepterat.

Därför är det lite skönt att de speciellt utvalda får klämmas in i en stressad slaktkö, stå och gnidas mot varandra, andas in lukten av människa i varje andetag. Det känns som det sätter det hela i perspektiv. Även om den trånga presskön fortfarande är lite bättre än kön hundra meter bort.