Om att The Streets ska sluta släppa skivor. Om att det inte ens gör mig vemodig. Om att jag är vemodig ändå.

Foto: Tomas Oneborg

Blev översköljd av massivt UK-vemod på vägen hem. Var tvungen att gå igenom mina mest cheesy brittlåtar, de med stråkar och uppgiven rap, på ipoden och lyssna samtidigt som jag tryckte pannan mot bussfönstret. For the records, det regnade i alla fall inte.

Mitchell Brothers noveller (”There ain’t no MAC-lipgloss or eyeliner and stuff/ On the bathroom zink there’s only one toothbrush / There’s only one face wash/ There’s only one sponge“) och Mike Skinners extacy-noja (”These toilets are a piss take / queue’s bigger than the door/ Gotta get rid of this pill taste/ what are they chatting so much for?“). Pikébröderna, the M-brothers, funkar inte längre, funkade då endast för att jag var bambi på vacklande ben i storstaden och levde ut alla mina anglofiliska fantasier. Svaret kändes då som två bröder under Skinners vingar, i alla fall när jag stod på HMV och lyssnade på 30 sekunder per låt. Då stannade jag inne när mina flatmates skulle ut på gården och röka, då stannade jag inne för att kompa rödvinet med böliga göra-slut-låtar om relationer som inte var mina. (I hemlighet, ja)

Jag tänker inte försöka gå till botten med min ganska djupgående hang-up på brittisk realism. Det skulle kräva en separat blogg. Eventuellt var det det som min förra blogg gick ut på. Jag köper en extra can på Coop, bara för att kunna gå med en grocery bag i var hand, med två tunga väskor redan på axlarna, ryggen konvex, håret fortfarande som gardiner.

The Streets släpper sin sista skiva snart. Det är helt förståeligt. Innan det ingick i mitt jobb att skriva recensioner, skrev jag en privat recension av hans andra skiva på min dator på Breakfast Club och hade en klump i halsen hela tiden. Den klumpen ersattes aldrig med gåshud igen. Det var bara fram med sågen. Tåren i ögat.

Om man bortser från att han numera låter som en störig kontorskollega “having a laugh” i studion, är mitt allra största problem att han inte längre gör novellmusik som ger direkta mentala bilder på samma sätt som de gjorde från början. Inte längre låter han mig följa med till en grön äng som det regnar på där flickvännen aldrig dyker upp. Jag sitter inte bredvid honom på kafeterian och leker med saltkaret.

Och även om min tumme lätt hittar fram till de där bästa låtarna ofta - och att jag har en tendens av att alltid vara på hans sida - och att jag definitivt kommer närvara när han spelar i Köpenhamn i oktober - så är det ju, över.

Burial finns idag, som en ersättande väpnare att förmedla känslan av att stå i en trång McDonalds kö mitt i natten i London, eller åka den där regniga bussen hem. Låter mig leva ut den där brittiska misären som jag har en “tendens” att sakna sådär krampaktigt mycket. Men ändå kan jag komma på mig själv att löjligt debutalbumsglorifierande ändå sakna Skinner. En skiva till, sen kan han äntligen få bli historia. Och vad är historia, om inte något som är okej att glorifiera.

p.s. min svengelska är tematiskt berättigad. for the record. d.s.