(nej, jag var inte alls uttråkad i väntan på det försenade öresundståget)

Armen. Pistolen ser rätt tung ut.

Detta kanske är old news för reklamvärlden, men det var ganska new news för mig när jag rullade in med tåget i Köpenhamn igår.

Som en uppföljning på Dyngans senaste inslag av reklamdebatt, kommer här ett exempel på en kampanj som för tillfället är tapetserad runt i Köpenhamn, som inte erbjuder lika stor utmaning att hitta vinklar som tyder på hets mot folkgrupp.

Alltså, Danmark. Ibland är du som en parodi av dig själv.

Kampanjen är förresten gjord och betald av nationalrockräven Kim Larsen för att han irriterade sig på landets röklag.

Jag har dåligt samvete över att jag inte har omfamnat Malmöfestivalen nog. I år var ju året då det var passé att avfärda stadsfestivalen. I år var min chans att ställa mig mitt i ett publikhav, vända ansiktet mot molnen och börja snurra runt snabbt, snabbt med armarna utsträckta, händerna örfilande förbipasserande partypeeps. Ni vet, sånt man gör i folkhav.

Men efter två veckors modevecksbevakande på annan ort, blev det liksom naturligt att starta hösten på riktigt, med störigt tidiga morgnar och alert emailkorrespondens. Inte vin till varje middag och inte en hel tisdag på konsthallen slash stan. Jag har inte på mig pennkjol, men kunde nästan lika gärna haft det. Ni vet, pennkjol och mustasch med inoljad böj.

I mitt kök med utsikt till en trädkrona. Osminkad. Ringer utlandssamtal från mobilen. Vistas inte mycket utomhus. Det är väldigt långt från magdansandet i stan.

Nästa år kommer säkert vara post-embrace-Malmöfestivalen vilket kommer innebära att man igen bör hata och bara kommer kunna gå på den om man intar ett ironiskt perspektiv. Och det klarar jag inte. Inte inom några fält.

Men som sagt. Festivalen är inte över än. Jag kanske hinner ta mig ur mitt wannabe-nio-till-fem-beteende och går ut på gatan. Kanske.

Jag borde sluta se kaffet som någon sorts direktframkallare av kreativitet. Det känns patetiskt. Som om det vore dunderhonung eller magisk elixir. Jag blir helt: oj, nu tryter formuleringarna lite, dags att koka kaffe! Jag har hört om coolare trolldrycker.

Länge sedan sist, men igår kunde jag inte somna. Jag låg i soffan under två filtar, ett täcke. Har fortfarane ingen TV, eller lampa, så jag tände sterarinljus, började läsa en barnbok av Henrik Nordbrandt och drack honung spetsat med te. Sen lyssnade jag på Enya och spelade solitaire på min ipod och slutligen gick jag och hämtade årsredovisningen av West Hams 03/04-säsong på DVD. Det är bara mål. När man sett matcherna komprimerade till bara mål i en halvtimme borde man falla till ro och kunna sova. Men nä.

I mitt nästa liv ska jag bli en sådan som kan jobba på natten. Då hade jag bara avklarat morgondagens jobb och med gott samvete kunnat sortera böcker till Entourage hela förmiddagen. Slippa sitta rödsprängd och ängslig nu.

Jag minns att min kompis skämdes på mänsklighetens vägnar för ett par år sedan när Atmosphere spelade för tom publik på Accelerator i Malmö. Det var något med att man nästan kunde höra en nål falla. Förhoppningsvis blir det inte lika tomt ikväll när de återvänder, nu med Brother Ali på släptåg.

Atmosphere + Brother Ali
Mölletältet 20:30 IKVÄLL 18/8

Bild: Atmospheres Myspace.

Kör rakt igenom kohagar, sjöar och skogar. Mest van vid rapsen. Det är något oroande med att åka norrut, har alltid känt så. Som om hela kroppen skriker FEL HÅLL. Kanske är det därför jag aldrig varit i Norrland.

Jag har ju varit i norraste Norge, minns myggen tydligast. Då var jag djurvän till den grad att jag inte ens ville skada någon av dem. Myggorna uppfattade inte detta som ädelt och det blev i stället jag som slaktades. 72 stycken bett på ena benet. Jag ringade in alla med bläck för att förtydliga mitt martyrskap.

Ska inte till Norrland nu heller, bara till huvudstaden. Igår när mamma hoppade av tåget på väg till Berlin och hade tid med ett glas vin på Rasoir med sin dotter hade jag väldigt stor lust att följa med henne. Det är inte att jag ogillar ensamma hotellkvällar, helt avklädd under fluffigt täcke, tvärtom såklart, men jag börjar bli lite sällskapsjuk. Igår funderade jag till och med på att spontanköpa en ny dator för att få lite nytt umgänge.

Här avslutar H Vibskov modeveckan, klädd i Clockwork Orange-kostym.

Om våren blir kall och grå, vilket den ju säkert blir, har Bitte Kai Rands designers gjort kläder som är perfekta för att strosa runt i utan att någonsin behöva ha på sig jacka. Lager på lager på lager. Skringras molnen och solen plötsligt dyker upp, tar man bara av sig en väst, halsduken och ett par byxor och kvar är skjorta som klänning. Börjar det blåsa virar man sjalen ett par extra varv runt huvudet.

Läs vidare »

>> Mer: Overall for all?