Wood Wood hade skippat all sorts statusplacering för besökarna när de visade vårkollektionen på sin egen innergård. Inga frontrows, ingen segregering. Bara öl, en massa gäster dränkta i gamla kollektioner och en upphöjd catwalk mitt i alltihop. För att göra det hela ännu bättre, hade det en storskärm med förinspelad film med modellerna på. Inte bara fick man chansen att få en bättre - dubbel - överblick på kläderna, men jag tyckte det var ett helt idealt sätt att presentera en kollektion som inte välter någon ur soffan vid en snabb titt. Wood Wood gör modern streetwear som ofta byggs upp av ganska enkla plaggtyper. I våras tyckte jag den pompösa showen överglänste kläderna, men nu var kläderna i perfekt element.
Casual stämning, casual kläder. Så ska en bra Wood Wood-visning vara.
Det är något nästan fantastiskt inför Vibskovs show. Det är modeveckans sista riktiga visning, det finns inget som hindrar den från att bli riktigt rejält försenad. Press och VIP som de senaste dagarna blivit bortskämda med bra sittplatser och välfyllda goodiebags måste plötsligt stå packade som får i den lerigaste vattenpölen i väntan på att få släppas in i den stora ladan på Christiania. Det är som om alla tolkar skylten “press” som en uppmaning. Det är trångt. Precis som i kön för “vanliga människor” hundra meter bort. Var sin trång hetsk kö, skillnaden är att den ena kön måste betala 50DKK och den andra slipper.
Jean//Phillip var lite obehagligt. Lite plastiga S&M-referenser och ett väldigt vekt försök att integrera lite damkollektion, i form av ett par överdraperade porrklänningar, bland herrkläderna.
Byxsnitten var rätt fina och resårliven på shortsen. Men de leggingstighta byxorna var inte jättekul. Inte heller alla remmar utan funktion. Modellerna såg ut som inprogrammerade robotar.
Nu har jag kastat mig in på en restaurang för att få lite snabba kalorier och något varmt i strupen (rött vin). Sedan är det vidare. Energinivåerna är dock lite väl låga nu.
Redan för ett år sedan började byxdressarna dyka upp ganska grundligt, då i höstmodet. När våren kom forsatte de synas och var ett sådant plagg som namedroppades väldigt flitigt i trendrapporter.
Om jag ska plocka ut ett plagg som funnits på allas moodboards inför den kommande våren, blir det definitivt overallen. Den var överallt. Med bälte i midjan, utan, som aftonpåklädning, som soffhängsmjukisdräkt, lång, inte så lång, som sofistikerat affärsmöteskrud, i många olika färger. På catwalken och i publiken. Läs vidare »
Vaknade, solen hade fyllt hela rummet. Huvudvärk och tv på högsta volym och 6 missade samtal. Jag checkade ut, gick till 7 Eleven för att köpa smärstillande, till tiger för att köpa vatten. Hey, det är två för 10, sa killen i kassan. Jag var för trött för att orka bära två flaskor. Satte mig bakom en kyrka, lyssnade på orgeln och väntade på att värktabletterna skulle börja funka.
Nu sitter jag på Den Franske Bogcafé på Fiolstraede. Folk smyger runt och drar fingrarna längs bokryggarna, dröjer kvar. Heltäckningsmattan, stearinljusen, eluttag nära bordet, café au lait som jag tyvärr inte kan dricka just nu, vinflaskor, fönster som känns pansartjockt ut mot strosande lördagsmänniskor. Det är helt enkelt perfekt. Jag förstår inte ett ord. La prochaine fois. Eau de feu. Killen som står bakom kassan har runda glasögon och är i telefonen med internetsupport. Bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
Hon med lockigt hår och det “au revoir” som hörs höst när personer betalat för sina böcker och gått ut, hjälper en kille hitta en kort roman.
För någon månad sen skrev jag en krönika om hur jag behöver Frankrike Light med jämna mellanrum. Ett relationsdrama här, en smutsig vinettikett där. En Isabel Marant-klänning här, en handfull macaroons där. Det tröstar helt enkelt. Och nu lärde jag mig precis att det hjälper mot bakfylla också.
Kan tänka mig att det inte riktigt är accepterat att vara en fluga på väggen som modeskribent i 2008, men det var jag alltså. Stod i hörnet varvade klunkar rosa Moët med chokladtryfflar.
Bruuns Bazaar hade valt den förträffliga arenan Statens Museum for Kunst att visa mode och låta modefolket mingla i.
Det började med ett snölandskap. Modell efter model, alla i vita toppiga mössor, trippade ut i den ena isdrottningspåklädningen efter den andra. Luftiga ärmar som slutar vid armvecken, smala byxor, fluffiga klänningsliv, transparens, volanger. Vitt. Och vackert! Den där fluffigheten och tygapplikationer vid axlarna och minicapes skulle lika gärna kunna bli något av det löjligaste man sett, men i stället var det så enhetligt och bra. Formerna kändes nya och mjuka.
När den sista isflickan försvunnit ut, kom bohemerna. Olika nyanser av samma färg, modiga matchningar, sjalar som bälten, bälten i midjan, kjolar. Rosa, lax, orange, brunt beige. I princip var det stylingen som gjorde att visningen kändes så stark. Deras sladdriga blomkjolen var i sig själv inte speciell, men med kysk skjorta med knäppt cardigan och brunt bälte över, blev det plötsligt intressant. Läs vidare »
De flesta satt och kolibriviftade febrilt med solfjädrarna i väntan på Marimekko. Solen hade plötsligt lagt sig som en bländande - framförallt enerverande för dem i strumpbyxor och genomtänkt sjal - bakugn över hela stan. Några tjejer bredvid mig irriterade sig på att de inte fick sitta front row och funderade på att gå, men stannade till slut med handlederna hätskt viftande.
Hos Marimekko var det verkligen sommar. Undulater i högtalarna och hög temperatur, men inte bara det, såklart solgula klänningar, a-format i orange, ananasmönstrad satin, solhattar stora som flygande tefat och friskt och sunt hår i flickvänshästsvansar. Men trots tropiken och färgskalan som verkade uppvaknande, är det svårt att tappa käken, spärra upp ögon över kläder som uppnår förväntningar, som är precis dem vi kommer se på trånga galgar om ett halvår. Inga lekfulla showpieces, ingen intressant styling, inga effekter, bara modeller in ut, in ut och trevliga klänningar i “glada” färger. Just det, det var något svart plagg också! När visningarna är så schablongenomförda, som en grundformsshow, då är Köpenhamns modevecka som sämst. Då kan man verkligen sitta hemma och bläddra mellan pressbilderna i stället. Då slipper man ju dessutom anstränga handleden för att få en fläktande bris.
