Människor har varit snälla idag. Först när jag hade för mitt liv släpat 2 gigantiska kartonger kläder hela vägen till posten på Södra Förstadsgatan, bett om tejp och gjort dem klara att skickas tillbaka till sina ägare (pressagenturerna). Då nämner personalpersonen i förbifarten att de inte kan skicka några paket på ett par timmar för de håller på att re-boota sin dator. Jag borde inte ha blivit förvånad, jag har blivit duktig på det där med att tajma in diverse re-boots på mina ärenden (senast igår i en taxi), men jag blev det ändå. Förtvivlad. Likblek, försökte visa mina darrande stackars fingrar som inte var vana att bära min kroppsvikt i höstmode och erbjöd mig att lämna paketen för att komma tillbaks senare. Nolltolerans på sånt var svaret. Och jag tänkte: Södra Förstadsgatan har aldrig känts så lång.

Men då vände sig en kille i kön och tittade medlidsamt på mig och erbjöd sig att bära den ena (den tyngsta) kartongen. Han skulle ändå till Triangeln.

Hur hanterar man en promenad med en främling som gör en tjänst? Jag went Gilmore Girls on his ass. Började med att berätta om veckans andra ärendeoturer. Till exempel om när jag äntligen orkat iväg för att panta burkar och lyckades pricka in dagen då maskinen var på reparation. Han kontrade med att han samlade alla sina burkar i källaren. Sen sa vi hejdå utanför Triangeln. Han skulle köpa glasramar på Claes Ohlson, jag skulle posta paket.

Snäll mänsklighet fall nummer två, var på ICA när jag råkade tappa en potatis på golvet (inga planer på att plocka upp den btw) och en gubbe, som såg ut att ha dålig rygg, var snäll och böjde sig ner, långsamt, för att ta upp den. Sen bestämde han sig för att behålla den, för att det ju antagligen var en lyckopotatis. Han började därefter lista lyckosamma saker som skulle kunna hända honom. Bland annat nämnde han Finsk Tango. Han passade på att berätta att ingen finsk någonsin behandlat honom illa. Jag önskade lycka till och gick för att betala mina egna icke så lyckosamma potatisar.