Jag har på mig jeans och det känns märkligt. Länge sen sist. De kommer nog få sitta kvar under min öltur till systemet men inte längre. Mest har jag på mig dem för att under de första fem minuterna så känner jag mig som en stabil jeanstjej som blir bjuden på tjejmiddagar. Som inte sliter bland galgarna i vrede och frustration, VARJE morgon, för att hitta kläder. En tjej som bara drar på sig ett par snygga, dyra, välsittande jeans och någon smart överdel och är on the go på 10 minuter. Mascaran bara sopas på i ett drag, kinderna sugs in och möts av en nätt rougeborste och sen är hon på språng mot spontanfikan.

Därför bär jag jeansen och av en annan anledning också. I somras sa jag något jag något jag inte trodde jag skulle säga:
“Glöm inte att ta ut mina Balenciaga-jeans ur frysen!”
i telefonen till min PV när han var och flyttstädade klart i den gamla lägenheten. Han glömde inte dem och jag känner att jag borde vårda dem lite efter en sommar i en frys. Vårda - alltså bära.

De kanske inte räknas som jeans dock, de är mer som tights.

Det är förresten inte bara jeansen som får mig att gå in roller. Det är likadant med skjortor. Ett par gånger i veckan får jag för mig att jag ska ta ett rejält rejält tag i mitt liv, försöker gå upp tidigt, duscha som det första jag gör, sätta upp (nytvättat!) hår på huvudet, sätta på min dator (som varit avstängd över natten!) och en vit skjorta. Knäppt till översta knappen of course. Då känns det som alla kvitton magiskt sorterar sig själv. Jag börjar tänka i pennkjolsshopping och affärsluncher. Allt på grund av en stärkt krage.