Årstidskiftena är de bästa. Sedan jag slutade gå med bara ben (i början av augusti någon gång) har jag stolt deklarerat nästan dagligen att “nu är hösten här”. Men jag ljög nog. För visst, det stormade i håret, lockade gåshud över underarmarna och fick mig att försvinna så djupt in i jackan jag bara kunde, fick mig att kasta blickar på allt som är stickat och, um, shoppa nya te-sorter. Men ändå, det var först i helgen som jag verkligen kände hösten. Det spelar ingen roll att utbytesstudenterna gick i bara ben och att jag var tvungen att kisa för solen - det kändes ändå. Skuggorna gör skarpare kontraster mot den soliga asfalten, luften känns kallare mot benen trots nivå 60 i strumpbyxdenier och helt plötsligt kan man ha halsduk utan att skämmas över den.

Det är nu som hösten är som bäst. Innan den verkligen börjat. Det spelar ingen roll att årstidsskiftet får läpparna att spricka, får håret att bli mörkt redan innan träden tappat sina löv och att man måste börja betala för garderoben på klubbar, nu handlar det bara om romantik. Jag tittar på människorna jag passerar på gatorna och föreställer mig att de plockat ut sina favorithöstplagg - som de saknat hela sommaren - ur garderoberna och bär dem lyckligt nu, när vinden busar med kjollängderna.

Jag tänker alltid i samma landskapsbilder: portvin på ensam inrökt bar (gärna i Paris), vinröda kläder, tunga halsdukar, nya frisyrer, Europaresor, klackar varje dag - klackar som sjunker ner i mjukt skogsunderlag, långa dyra handskar, midnattsblå blusar, kashmirstrumpbyxor, bibliotekskvällar, en tung opiumaktig parfym, nya projekt. Det är när de där första chillsen springer längs vaderna - det är då jag börjar höstromantisera i detalj, ner till smak av te och färg av halsduk. Då är det som bäst. När det är i form av fantasi. Jag längtar alltid efter gräset som är grönt på andra sidan och i årstidsskiftet är det som om jag sitter i båten på vägen över. Har inte än hunnit inse att den svenska hösten inte är så romantisk after all.