Kate Moss på Londons modevecka i 1997, klädd i flagga av Clements Riberio. Foto: Alastair Grant.

Londons modevecka har börjat.

Så här står det i Guardian idag:

“What does one wear to a fashion party at No 10 Downing Street? The must-have accessory at the most talked-about party of London Fashion Week was not a glass of pink Moet, or even a pair of Christian Louboutin heels - although most guests sported both. Instead, the look that turned heads was the silk Union flag draped across the shoulders of Welsh designer Julien Macdonald. Not since Liam Gallagher and Patsy Kensit posed under a duvet in the same colours for the cover of Vanity Fair has patriotism had such a fashion moment.”

Låt mig förtydliga vad det står: “Not since Liam Gallagher and Patsy Kensit posed under a duvet in the same colours for the cover of Vanity Fair has patriotism had such a fashion moment” - har moderedaktören Jess Cartner-Morley varit i koma de senaste åren? Det är svårt att hitta en nation som är MER modepatriotisk än Storbrittannien Storbritannien.

Senast förra fashion week prydde Henry Holland och Agyness Deyn tidningen GRAZIA i samma pose som Cartner-Morley nämner i texten. England är så himla måna om att plocka ut sina talanger och understryka dem som “nationalikoner”. Det räcker inte med att de namedroppar sitt födelseland i intervjuer - vilket de i och för sig inte behöver göra, eftersom skribenter brukar vara rätt duktiga på att göra det åt dem - de måste dränkas och åter dränkas i Union Jack-tyget. Ofta bokstavligen.

Efter att jag slentrianmässigt, men punktligt, köpt i-D sen högstadiet kom jag äntligen till min brytpunkt när de döpte sitt majnummer till “Agyness Deyn issue”. Även om första tanken var: är inte varje nummer av i-D nuförtiden ett Agyness Deyn issue?, blev det ändå lite för kväljande för mig.

“Det sägs att vi lever i en globaliserad värld - den tanken tycks inte ha fått fotfäste på i-D-redaktionen” skiver Linda Leopold om numret i sin krönika “God save the fashion queen” i Bon i somras.

Nope.

Det är det ständiga fötrydligandet som är det mest svårsmälta beteendet i engelskt mode. Det känns som att alla är nervösa för att deras designers och modeller inte ska få den genomslagskraft de borde och därför hela tiden måste förtydliga - och förstora! - deras betydelse för omvärlden. Det verkar som målet är att få dem att bli symboler NU, det räcker inte med att de blir det när man tittar tillbaka på tvåtusentalets modebild. Konsekvensen blir att deras superstars tjatas ut något enormt. Vilket inte betyder att Agyness inte kommer ses på som en symbol för 00-talets brittiska mode om ett par år. Men brittisk nationalism har aldrig känts så otroligt passé som nu. Så nej, det behövs inga fler “patriotic fashion moments”.Tack.