På Pradas vårvisning i Milano igår satt kläderna lite konstigt.

Det var inte bara hala skor som såg ut att sitta tveksamt på modellerna under gårdagens visning. Efter att ha gjort en stram höstkollektion med uppknäppta, heltäckande plagg i spets, är det som om Miuccia släppt sina tankar på välkläddhet (som i god passform) och inför våren börjat arbeta mer liberalt med plaggen.

Detta betyder dock inte att hon lämnat pennkjolen - ett plagg som verkligen är lättförknippat med strikt businessdress, klassisk stil och funkar i samma meningar som kemtvätt, skjorta och hudfärgade strumpbyxor. Ett icke så liberalt plagg alls eftersom det inte går att köpa i fel storlek. Jag brukar personligen ha lite väl frisinnad syn på storlekar, men det funkar inte med pennkjolen. Den ska sitta nära höften, följa med längs kurvan. Det går helt enkelt inte när den är för liten och korvar sig runt stussen. Eller för stor och faller från höft i stället för midja.

Pradas variant av pennkjolen är rätt signifikativ för resten av kollektione. Hon har byggt den med asymmetriska tyglager under naveln som får den att påminna om när man står i ett omklädningsrum och försöker dra ner en för liten pennkjol över höften. Med Pradas vår känns det som om passformen inte är så väldigt viktig längre.

Bylsigt

Det är dessutom inte bara pennkjolen som går att associera till ”kass passform”. Blusarna, i genomgående pappersprassligt tyg, knyts med band på framsidan och ser ut att glida ner för axlarna. Små oregelbundna håligheter dyker upp, till exempel vid en axel. Kläderna sitter bylsigt och löst. Axelbanden glider ner, skymtar ett bröst under tyget. Snören fladdrar.

Fladdrigt och prassligt (Prada SS09 skulle nog lämpa sig som en fin ljudsaga)

Det är definitivt ingen kollektion som jobbar för att smickra kroppen på traditionella sätt. Modellerna blir inte smalare i kläderna. Och det är uppfriskande även om man som ickemodell måste vara rätt modig för att realisera ”plufsmodet” som första person. Det är liksom skillnad på Pradas bylsighet och andra designers uppbyggnad av plaggen. Det är lättare att ta på sig ett plagg som krinolingigantisk kjol som får underkroppen att se massiv ut, men som ingen förväxlar med ens vanliga kroppsform. Det krävs som sagt mod för att bära en underdel som bara förstorar höfterna lite. Man kan ju riskera att främlingar tror att man faktiskt har bredare lår än man har egentligen, i stället för att tolka vidden som ett fashionstatement…

När jag nu ändå pratar om kollektionen ur ett personligt perspektiv kan jag lika gärna associera den till mitt egen påklädningsexperimenterande också. När jag desperat står i garderoben och försöker förnya mina kläder genom att prova, knäppa fel med vilje, ändra formerna med säkerhetsnålar, knyta tygerna brukar resultatet mest av allt blir lite konstigt. Plaggen sitter helt enkelt inte så bra. Men ofta behåller jag dem på mig ändå, för de nya siluetterna gör det värt det.

Så tycker jag kläderna i Pradas vår känns. Som om de inte riktigt passar. Jag undrar om det är meningen till så stor grad att man kan räkna med det i den aktuella evolutionen som går ut på att kläderna får vara med och bygga siluetter på ett modigare sätt. Eller om fladdrigheten egentligen bara är ett resultat av dålig fitting eller att kläderna helt enkelt inte är anpassade att röra sig i.