Jag lyssnade på T.I/Rihannas Live your Life för första gången och tittade slött på två söta tjejer i grå sweatpants som övade danskoreografi längre ner på perrongen i Helsingborgs tågtunnel. Den ena tjejen såg mjuk och maraboubrun ut, fast utan att aktivt ha solat. Hennes hår klängde i en mörbultad hästsvans på ena sidan huvudet, hennes kompis peppade henne när hon rörde sig så ömt och porrigt. De överlappande trikålinnena följde midjekurvan hur mycket hon än rörelseryckte och sjönk ner på huk för att snabbt sväva upp igen i ett pussycatmove. Jag kände mig som en snuskgubbe där jag inte kunde sluta titta.

bredvid mig, på det filthy underlaget, satt två likadana tonårstjejer i sina röda dunjackor med fuskpälskanter (alltså inte dsquared varianterna som annars är nationaljackan i hbg trots priset  11000+) och tuggade tuggummi och hade likadana frisyrer: blonda eftermiddagströtta hästsvansar med snedluggen placerad med bobbypin, grå mjukisbyxor, icke handplockade strumpor, kawasakis i valfri färg. Näspiercing, smink, (fake) D&G-väska och det räckte för att jag skulle bli avundsjuk. Inte för att de inte lade tid och pengar och energi på utseende - hell no, den där eyelinern var säkert köpt samma dag. Men jag kunde inte låta bli att avundas deras fuck you-bruk av mjukisbyxorna, sorglösa hudton, lovehandels, deras halvslutna ögonlock, fredagskänslor, stökiga handväskor, slitna skor. Jag kände mig så konstruerad, där i mitt läppstift, min flyttkartongstora rutiga gubbkavaj, mina uppsnörade damskor och blonda bun.

kände plötsligt att jag saknade att sitta på fredagsbänk. För ung för kall för full, med en starköl mellan benen och svart smink och lent hår och hamnen som utsikt. Det var ingen dålig tid. Det var en fin tid. Jag ångrar ingenting.