Mitt tips. Om man sitter lite för många timmar vid ett ensamt skrivbord, hypnotiserad av sin egen elaka laptop, dessutom med en förkastlig internetuppkoppling och man bara längtar tills nästa kopp kaffe som drägligt sällskap i jobbtimmarna, ja då. Då kan man glömma att stänga av The Office dvd:n efter sista avsnittet så att rotmenyn kommer tillbaks på skärmen. Då får man en massa The Office-ljud som loopas i all oändlighet. Telefoner med sladd som ringer - ilar, piper, tjuter, skränar -, stationära datorer som spinner, någon som håller på att ‘put the kettle on’, kopieringsmaskiner som arbetar troget, häftapparater som kramar, hålslagningar som klipper… i ett enda härligt värmande surr. Jag kisar upp under luggen och visualiserar en störig kollega på andra sidan skrivbordet som jag skulle kunna önska att andas lite tystare eller helst inte alls. Sedan tittar jag ner i knät, på verkligheten, och upptäcker att jag fortfarande har på mig pyjamas.

Min nya tvångstanke verkar vara att försöka flika in ett dåligt skämt när jag gör telefonintervjuer. Idag satt jag saklig och torr på telefonen med en brittisk rockstjärna och ställde frågan:

Känner du likadant som Noel, att du inte kan visualisera ett slut för bandet?
- Ja, absolut. Jag ser ingen vits i något annat än att fortsätta.

Så, vi kan förvänta oss att se er fylla arenor som 65-åriga gubbar?
- Absolut!

OK. När är det? Om två år eller så?
- …

Kate Moss på Londons modevecka i 1997, klädd i flagga av Clements Riberio. Foto: Alastair Grant.

Londons modevecka har börjat.

Så här står det i Guardian idag: Läs vidare »

Årstidskiftena är de bästa. Sedan jag slutade gå med bara ben (i början av augusti någon gång) har jag stolt deklarerat nästan dagligen att “nu är hösten här”. Men jag ljög nog. Läs vidare »

Läs vidare »

Wiley kom! Och Skepta (trots att det stod på hans myspace att han skulle spela i Tottenham)! Och Ghetto!

Bildbevis

Jag kunde inte låta bli att fråga Wiley varför han valt att dyka upp den här gången.

Tack för att du kom! Hur kommer det sig att du dök upp ikväll men inte de andra gångerna?
- Jag har varit här förrut!

Har du? När då?
- Jag vet inte! Men jag lovar: jag har varit här förrut!

OK, blimey. Men finns det någon speciell anledning till varför du är här ikväll?
- Ja, jag håller på att promota en ny artist. En tjej.

Ok, vem?
- Terri-li heter hon. Hon kommer vara på scen med mig sen och dansa och sjunga.

Jag borde kanske tillägga att det inte var någon tjej som uppträdde under giget. Men, Wiley kom i alla fall. Och det är kanske det viktigaste? Full grime-lineup, men tyvärr inte lika fullt på golvet.

Jag har på mig jeans och det känns märkligt. Länge sen sist. De kommer nog få sitta kvar under min öltur till systemet men inte längre. Mest har jag på mig dem för att under de första fem minuterna så känner jag mig som en stabil jeanstjej som blir bjuden på tjejmiddagar. Som inte sliter bland galgarna i vrede och frustration, VARJE morgon, för att hitta kläder. En tjej som bara drar på sig ett par snygga, dyra, välsittande jeans och någon smart överdel och är on the go på 10 minuter. Mascaran bara sopas på i ett drag, kinderna sugs in och möts av en nätt rougeborste och sen är hon på språng mot spontanfikan.

Därför bär jag jeansen och av en annan anledning också. I somras sa jag något jag något jag inte trodde jag skulle säga:
“Glöm inte att ta ut mina Balenciaga-jeans ur frysen!”
i telefonen till min PV när han var och flyttstädade klart i den gamla lägenheten. Han glömde inte dem och jag känner att jag borde vårda dem lite efter en sommar i en frys. Vårda - alltså bära.

De kanske inte räknas som jeans dock, de är mer som tights.

Det är förresten inte bara jeansen som får mig att gå in roller. Det är likadant med skjortor. Ett par gånger i veckan får jag för mig att jag ska ta ett rejält rejält tag i mitt liv, försöker gå upp tidigt, duscha som det första jag gör, sätta upp (nytvättat!) hår på huvudet, sätta på min dator (som varit avstängd över natten!) och en vit skjorta. Knäppt till översta knappen of course. Då känns det som alla kvitton magiskt sorterar sig själv. Jag börjar tänka i pennkjolsshopping och affärsluncher. Allt på grund av en stärkt krage.

Jag morgonmailade lite med Sebastian Jimenes, som är en av personerna bakom klubben RAW som ska ha grimefest på Inkonst ikväll, för att kolla om han var nervös för huruvida Wiley kommer vara på plats ikväll eller inte.

Kommer han?
- Jag tror att han kommer.

Är det inte nervöst att boka en artist som är känd för att inte dyka upp på sina spelningar?
- Det är alltid närvöst att boka Wiley. Särskilt efter att jag fick reda på att han var bokad här i Malmö innan men inte dykt upp. Och att han på de 3 senaste bokningarna i Stockholm inte dykt upp - med endast ETT undantag och det var när vi hade honom på Berns för 3 veckor sedan, tillsammans med resten av Londons top names inom grime.

Hur kommer du ladda inför ikväll? Jag kommer personligen äta tre olika smaker crisps.
- Jag kommer ladda upp genom att försöka chilla lite för jag vet att det kommer vara fet stress när väl Inkonst slår upp dörrarna…

Foto: Wileys Myspace

Mer:
>> “Good on paper grime coming to town”
>> Wiley dök inte upp till Sweetness (2006)
>> Fredrik Lindskoug recenserar “Grime Wave” (2008)
>> Fredrik Lindskoug recenserar “Wiley” (2007)

(Ber om ursäkt för rubriken såklart)

På söndag kommer mitt favoritband sen jag gick på högstadiet till en Opera på broavstånd från mitt hem. Det är Massive Attack som headlinar som underhållning i anledning av att det danska kronprinsparet ska strö kulturpriser runt sig. Den där prisutdelningen, kanske till och med L.O.C:s framträdande, är något jag lätt kunnat lida mig igenom, om det nu var så att jag fick belöningen i form av Massive Attack-konsert. Men nu kommer det varken bli söndagsmys med fredde och mary eller någon tårögd publikprestation för min del. Biljetterna är nämligen slut.

Foto: Jessica Gow

Förra veckan blev jag påmind om hur bra Ivan Grundahl är. Jag befann mig i en stökig källare, på en dansk bakgård, bara ett par hundra steg från Ströget, med hela höstkollektionen som sällskap. Först bläddrade jag lugnt och sansat mellan plaggen, men efter hand blev jag allt mer hetsk. Alltså Ivans höst. Det kan bero på att jag närmar mig kulturtantåldern - eftersom jag innerligt börjat omfamna Bitte Kai Rand också - men jag hörde hur mitt hjärta tickade upphetsat under tröjan. Tick! Tick!

Ivan Grundahl, Danmarks Yohji Yamamoto - och mycket mer än så - har gjort höstplagg som är stora och bylsiga, med kjolar voluminösa som badkar, Giles-tunga halsdukar, kappor som väger tillräckligt mycket för att ge en stolt godsherre kutrygg. Allra mest tyckte jag om materialet som såg ut som handgjort papper. Och den 1.5m breda klänningen i ömt sopsäckstyg (se ovan).

Stylingen, som syns på kollektionsbilderna, är dock inte så rolig. Jag gillar inte håret och det är dumt att göra svartvita foton även om de flesta plaggen är svarta. Alla som ville borde i stället få släppas ner i källaren för att tumla runt med den filtade ullen, de tunga kjolarna, gnida tygerna mellan fingertopparna.

De där hundra stegen bort från källaren tillbaks mot Ströget leder till en av Ivans butiker. Om du associerar klädoutlets med Acnes smått hysteriska utförsäljningar, med svenska modebloggare nakna tillsammans, så tänk igen. Ivan Grundahls utförsäljningsaffär ser ut som vilken nätt boutique som helst. Väggarna är vita, kläderna trängs inte på galgarna och det finns personal som kan säga att din rumpa ser liten ut i de där byxorna. Nej, förresten, stryk det. Jag lovar att du inte kommer hitta ett enda Grundahl-plagg som får din rumpa att se liten ut.