När jag var högstadieelev var jag bra på att shoppa. Jag sparade alla mina barnbidrag, köpte ingenting på flera månader i sträck och åkte på weekends till London med någon familjemedlem och spenderade allt på olika highstreet-butiker på några dagar. Jag köpte 3 knickers för £7, kommande favoritböcker, VHS-filmer (från kategorin “World Cinema”…), partylinnen med tryck som jag inte kan stå för idag, t-shirts i Camden, smink, tidningar, glitterjeans, fotbollsmerchandise.

Idag har jag totalt förlorat den konsumtionsförmågan som gjorde att det alltid var spännande att släppa ut packningen när jag kom hem. När jag öppnade resväskan igår uppenbarade det sig inte ett spekturm av Topshop-varor sig för mig. Små pastellfärgade sminkförpackningar och West Ham-loggor låg inte som glittriga, fina skatter bland smutstvätten.

Jag saknar den lite. Tiden då storstaden lätt kunde förkroppsligas i en enärmad sweatshirttopp från Miss Selfridge. När jag kunde promenera genom tuggummiskletiga skolkorridorer och ha på mig hemliga rosa trosor med volanger som jag rodnat när jag betalat för på ett pulserande Topshop, under jeansen. Kanske var det Topshop som fick mig att inse att det var okej att bära ‘tjejfärger’. Att jag inte var tvungen att bära något armégrönt varje dag.

Idag har mitt vardagsförhållande med London gjort att jag inte panikshoppar när jag åker dit (förutom de ängsliga sista minutrarna på WH Smith på Stanstead). Jag har också förlorat den där prylförälskelsen som drev mig på den tiden. Jag har blivit dålig på att shoppa. Topshop på Oxford Street ger mig fortfarande fjärilar i magen, men inte lika intensivt som det ger mig huvudvärk.